De hängdas Gud
Den nordiska gudaläran ger intryck av att vara skapad av ett folkslag som ofta suttit och grubblat över de stora frågorna här i livet och följaktligen visar upplägget och innehållet i Vaftrudnersmål tydliga spår av denna filosofiska livssyn.
Huvudtemat i Vaftrudnersmål utgår nämligen från livets avgörande skeenden som alla varelser måste genomlida, dvs livets födelse och dödens utsläckande. Detta kan ses som ett vittnesbörd om att våra nordiska förfäder älskade att spekulera över vad som styrde den eviga livscykeln.
Boken heter Fornnordisk Mytologi och är skriven av Lars Magnar Enoksen: författare, runolog och svensk mästare i glimabrottning. På Historiska Media har han utkommit med flera böcker som tar upp ämnen som runor, vikingatida stridskonst och fornnordisk mytologi. Till exempel: Vikingarnas stridskonst, Gudar och gudinnor i Norden, Djur och natur i fornnordisk mytologi, Lilla boken om runor, The secret art of Glima - an introduction to Viking martial arts, Stora boken om Vikingarnas gudar och myter. Det är med andra ord en gedigen kunskap som Enoksen besitter och gärna delar med sig av.
Enligt det nordiska synsättet styrdes livet och naturkrafterna av tydliga motpoler – livet avlöstes av döden, efter natt kommer dag, om solen var en kvinna är månen en man osv. Så det är ingen slump att Vaftrudnersmål upplåter större delen av sitt innehåll till dessa dynamiska motsatsförhållanden.
Men med hänvisningar till innehållet i andra Eddor ges en ändå en rejäl överblick och introduktion av mytologin som präglade det forna norden. Det berättas också om Snorre Sturlassons ovärderliga insats som nedtecknare, liksom hur de kvarvarande skrifterna under århundraden förvanskats genom tillägg och kristna infall, men också bevarats av eldsjälar och historiker.
Nedanstående utdrag var en av mina favoritepisoder i boken. Jag köper helt och hållet Enoksens teori om att Odens offer var något som i rituell form praktiserades av forna dagars Asatroende. En teori som inte är unik för Enoksen, må tilläggas!
Kanske är Grimnersmål utförliga redogörelse av den kvalfyllda tortyren i stället en beskrivning av en rituell självoffring – avsedd att användas som ett rituellt medel för att kunna skåda in i gudarnas värld. Om man dessutom jämför med Havamåls runkapitel finns det mer som talar för att det under fornnordisk tid existerade en form av rituell självoffring som var knuten till Odenskulten.
Havamåls runkapitel inleds med en beskrivning av hur Oden självmant har hängt sig i ett vindpinat träd och sårat sig med en spjutspets. I första versen påpekas det uttryckligen att Oden var given ”själv åt sig själv”. När Oden hänger i trädet får han varken njuta dryck eller föda och genomlider nio dygn på detta ytterst pinliga sätt.
Det är inte svårt att se hängningen som en möjlig initiationsrit från yngling till man. Eller från Viking till Hövding. Ritualen förmedlar en evig sanning som återkommer i många olika religioner: hur perioder av fasta, isolation och smärta har förmågan att göra dig till en bättre människa. Inte bara för att det lär dig din kropps och psykes begränsningar, utan också för att reflektionen öppnar upp nya ytor i tanken. Du blir visare av prövningarna. Ödmjukare av plågan.
Den gudomliga inspirationen kan ses allegoriskt, som omskrivning för den självinsikt och själsliga rening som följer på timmar av kontemplation och meditation under svår fysisk press.
Det går inte att missta sig på Enoksens kärlek till ämnet, det smittar så lätt. Redan i förordet berättar Enoksen hur hans norske far råkade berätta lite om vikingar och asar en gång vid läggdags, för att sedan inte få berätta om så mycket annat under åratal därefter. Sagostunderna blev till frågestunder och en livslång passion var född. Däremot kan jag tycka att Enoksen inte lyckas stilistiskt alla gånger, det blir lite träigt. Vissa faktadelar återupprepas på flera ställen i boken, vilket är onödigt. Speciellt när boken ändå är så pass tunn som den är.
Men på hela taget ett givet tips för den kunskapstörstande. Oden var känd under många namn och bytte gärna skepnad. Ibland var han visdomens Allfader. Ibland den lynnige och lömske Bölverk. Just i Enoksens redoögörelse gör han sig förtjänt av titeln Hangatyr - de hängdas Gud.
