stewe

Dansk film och teveserier tilltalar inte bara folk med cineastiska drag och smak för bra berättande, inte sällan är de också publikframgångar både internationellt och nationellt.
Till skillnad från SF verkar inte danskarna ha filmskapandet som en skyddad verkstad för mediokra teaterapor och konstfackelever, där filmade boksuccéer, deckare, barnfilmer och återupplivning av jönssonligor och götakanaler får finansiera de så kallade konstnärliga krystprojekten.

I jämförelse med dansk film påminner svensk film mer om ett besök på det lokala reningsverket; ibland flyter det förbi något fascinerande men på det stora hela är det mesta skit.  
Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför skillnaden grannar emellan är så markant. Troligtvis har det med kulturklimat i stort att göra.

Genom ren slump blir Erik antagen till filmskolan, där han inledningsvis är en storögd betraktare av andra elever och de avdankade rödvinsregissörer som i lärarrollen ska föreställa att undervisa och bedöma.
Snart börjar unge Erik söka egna uttryck, bland annat skriver han ett manus baserat på Markis de Sade vilket får hippielärarna i sena sjuttiotalet att se rött. (Vertigo förlags utgivning av Markisen födde för övrigt  liknande reaktioner för några år sen i Sverige.)

Manuset till Erik Nietzsche är skrivet av Lars von Trier, som också gör en insats som berättarrösten i filmen. Trots att allvarliga saker behandlas; ångestattacker, konstnärlig integritet och hur flumtrojkan kväser nya kulturutövare, är det för det mesta fantastiskt roligt utan att komiken blir ansträngd eller sökt.
En briljant liten berättelse om att skapa något äkta och eget, till varje pris.