stewe

”En hälsning till alla er därute som ännu inte känt sig
förolämpade av något jag har sagt: Snälla, var tålmodiga.
Jag jobbar så fort jag bara kan.”

Författarinnan och kolumnisten Ann Coulter har länge varit en personlig favorit i den strida ström av tyckonomer som fladdrar förbi i mediaflödet. En av få politiska skribenter och kommentatorer som alltid är underhållande, och som allt som oftast får mig att garva högt.
En av få gånger(kanske rentav enda gången) jag bänkat mig framför skräpprogrammet Skavlan var när miss Coulter gästade. Jag kan även varmt rekommendera Dokumentären om Coulter, som jag faktiskt sett mer än en gång.
Men huvudsakligen har jag läst Ann Coulters kolumner och sett hennes olika framträdanden hos alla från Bill Maher till Piers Morgan. Åtminstone till mellandagarna 2019, då jag faktiskt på allvar började läsa Coulter – om än i ljudboksformat. Det gav mersmak och under året som gått har fler böcker avlyssnats. Därför tänkte jag skriva någon rad om varje bok i kronologisk ordning. Samtliga, utom den första, är inlästa av författarinnan själv.

High Crimes and Misdemeanors: The Case Against Bill Clinton(1998)

Det hisnande med Ann Coulters exposé över Bill Clinton är inte själva sunkiga sexskandalen som alla vi barn av nittiotalet känner till. Istället är det hur otroligt korrupta och fullständigt samvetslösa paret Clinton och kretsen kring dem faktiskt var, det saknar helt enkelt motstycke. Vi pratar om att hyra ut övernattningar i Vita Huset till högstbjudande. Om att Guvernör Clinton använde delstatspolisen till att fixa luder, groupies och övergreppsoffer till sitt hotellrum. Hur Hilary karaktärsmördat varje kvinna, offer liksom vittne, när det gäller Bills tafsande, hans våldtäktsförsök och genomförda våldtäkter. Hur presidentparet bussade såväl FBI som Skatteverket på missnöjda medarbetare och politiska motståndare. Med mycket mera.
Jag gissar att Ann Coulter var mer nedtonad, alternativt hölls stramare av sin redaktör, i denna första bok. Det är mindre av giftiga spydigheter, sarkasm och humor som kännetecknar hennes övriga produktion. Intrycket av en torrare Coulter förstärks också av att ljudboksversionen är inläst av en snubbe istället för författarinnan själv; något som tar bort eventuell underliggande ironi eller sarkastiska tonfall. Själv tycker jag att den seriösare inramningen passar perfekt med tanke på att det hela läggs fram som en bevislunta för att Bill Clinton ska dömas i den form av riksrätt som amerikanerna kallar ”impeachment”.
Coulter var vid tiden en ung jurist och använder fördelaktigt sin utbildning för att pedagogiskt förklara vad ”impeachment” är och hur lagen bör tolkas. Tät som en thriller är High Crimes and Misdemeanors på flera sätt den bästa boken.

Slander: Liberal Lies About the American Right(2002)

Det hann gå fyra år mellan Ann Coulters bok om Bill Clinton och uppföljaren Slander. Under de åren byggde Coulter upp sin mediapersonlighet genom en mängd intervjuer, men även genom att hennes kolumnskrivande skapade ett antal kontroverser. Till exempel när Coulter strax efter terrordådet mot World Trade Center skrev i affekt att: ”Vi borde invadera deras länder, avrätta deras ledare och omvända dem till kristendomen”.
I och med detta så möter vi i denna andra bok en författarinna utan koppel och restriktioner. Boken är i sig ett svar på alla anklagelser om att ljuga som Coulter fick efter High Crimes and Misdemeanors, där paret Clintons sykofanter och stora delar av medströmsmedia viftade bort de väldokumenterade och grundligt efterforskade slutsatserna.
Det som alltid har triggat motståndarsidan till vansinne är hur Coulter i och med denna bok börjar bete sig som liberala aktivister inom mediakomplexet genomgående gör: demonisera din fiende, dra dig inte för personangrepp och använd humoristiskt förlöjligande som ett vapen. Precis som sina Saul Alinsky -drillade opponenter så är Coulters tillvägagångssätt att ständig attackera från varje vinkel, aldrig backa från något, och tvinga motståndaren att leva upp till sina egna ställningstagande och spela efter sina egna regler – alternativt de regler du tillskriver dem.
Coulter är väldigt skicklig på just detta och har onekligen skitkul medan hon gör det.

Treason: Liberal Treachery from the Cold War to the War on Terrorism(2003)

Joe McCarthy var en amerikansk senator som eftersökte misstänkta kommunister i den amerikanska förvaltningen under kalla krigets 1950-tal. Detta har i efterhand blandats ihop med en annan politisk kommittés sökande efter kommunister i Hollywood, något som McCarthy alltså inte sysslade med.
Perioden har i efterhand – inte minst i Hollywoodfilmer - målats ut som en paranoid häxjakt. Senator McCarthy har getts rykte som fyllo och smygbög. Ord som ”McCarthyism” och det tillhörande ”Guilt by association” har på ett svepande sätt fått symbolisera politisk förföljelse av oliktänkande.
Ann Coulter går till botten vad som egentligen stämmer och vad som är efterhandskonstruktioner eller rentav rena lögner. Hon kopplar också samman dåtidens chica radikalism bland Hollywood och nöjesbranschen, med senare års vurmande för t.ex. diverse krigsherrar i oroshärdar och relativiserande av muslimsk terrorism. Själv påminns jag om hur amerikanska storstjärnor och mångmiljonärer nyligen finansierade stödfonder till våldsverkare och upploppsmakare.
En bok som breddar läsarperspektivet, i kombination med bitande formuleringar och hysteriskt roliga citat från den politiska och popkulturella gräddan.  

How to Talk to a Liberal (If You Must): The World According to Ann Coulter(2004)

En samling av krönikor och kolumner, även sådana som aldrig gick i tryck. Coulter återvinner emellanåt hela stycken från sina böcker, men det är också enda kritiken.
På det kortare textutrymmet går sluggern Coulter direkt på knockout med retoriska rallarsvingar.
Det är väldigt roligt mest hela tiden.

Godless: The Church of Liberalism(2006)

Ann Coulters fokuserar här på vetenskapsdyrkan, ateism och Darwinism som pelare i det liberala samhällets sekulära teologi. Tvärtom vad en del kritiker hävdar så förfäktar Coulter alltså varken så kallad ”intelligent design” i boken, inte heller är hon anti-vetenskap, utan förordar ett samhälle där vetenskap är en undersökande metod och inte en ersättning för gudstro, men inte heller ett ateistiskt vapen mot de många kyrkornas USA. Detta är tankar som återfinns inte bara hos stortänkande religiösa som Seraphim Rose och GK Chesterton, utan också hos genier som Albert Einstein och Max Planck.
Senaste årens utveckling är väldigt talande, där en större del av konsensus i akademiska, kulturella och politiska etablissemanget förutsätter att du tror och inte ifrågasätter. Där ”brottsförebyggande åtgärder” som fritidsgårdar och Tafsa Inte-armband är vår tids motsvarighet till vitlök vaskad i vigvatten som beskydd mot väsande vampyrer. Där genustroende konstaterar att kön är en ickebinär tankekonstruktion, men en tolvårig tös är en man fångad i fel kropp. Där alla är lika lämpade att riskera livet som brandmän och soldater, men isdans och spark med boll är könssegregerat.
 Klimatalarmister som hyllar en barnprofet och demoniserar alla som ifrågasätter delar av undergångsteorin. Det byggs i detta nu skyddsvallar mot ohemula havsnivåer i skånska kuststäder, inför scenariot att temperaturen höjds med en halv grad de kommande hundra åren. Och så vidare.
En av de mest underhållande och tankeprovocerande Coulterböckerna. Oavsett om man håller med helt, litegrann, eller inte alls.

If Democrats had any brains, they’d be Republicans(2007)

Ytterligare en samling krönikor och kolumner.

Guilty: Liberal "Victims" and Their Assault on America(2009)

En hejdlös drift med offerskap som statussymbol. Men boken handlar också vilka ställningstagande som anses modiga och vilka sorts filurer som anses vara moraliska samveten av vår tid.
Ett favoritcitat är från den numer bortglömda skådespelerskan Janeane Garofalo som förklarade varför hon plötsligt ansåg sig själv som en auktoritet inom antikrigsrörelsen: ”Jag har fått mycket tid över att titta på nyheterna, nu när jag slutat supa”. 

Demonic: How the Liberal Mob is Endangering America(2011)

Den enda boken förutom debuten som inte har författarinnan själv på omslaget i bästa Liza Marklund-stil. Förklaringen är väl så enkelt att kristna Ann inte vill förknippa sin egen glada nuna med titeln ifråga.
Coulter öppnar med samma citat som inleder boken Exorcisten av William Peter Blatty: When Jesus got out of the boat, a man with an impure spirit came from the tombs to meet him. This man lived in the tombs, and no one could bind him anymore, not even with a chain. For he had often been chained hand and foot, but he tore the chains apart and broke the irons on his feet. No one was strong enough to subdue him. Night and day among the tombs and in the hills he would cry out and cut himself with stones.
When he saw Jesus from a distance, he ran and fell on his knees in front of him. He shouted at the top of his voice, “What do you want with me, Jesus, Son of the Most High God? In God’s name don’t torture me!”
For Jesus had said to him, “Come out of this man, you impure spirit!”
Then Jesus asked him, “What is your name?” 
“My name is Legion,” he replied, “for we are many.”  

Massans väsen är med andra ord demoniskt. Det pöbelvälde som kännetecknar gatans parlament och postrevolutionära regimer är vad bibeln egentligen varnade för. Gustave Le Bons klassiska skrift Massans Psykologi citeras flitigt för att leda i bevis hur enkelt cyniska maktmänniskor manipulerar och dompterar sina subjekt.
Det mest intressanta och lärorika är jämförelsen mellan den blodiga Franska Revolutionen – som bekant åt den även sina egna barn – med den så kallade Amerikanska Revolutionen, som i jämförelse med sin franska motsvarighet byggde på helt andra principer och inte alls födde samma spiral av ond bråd död.
Trots en del olidlig jänkarchauvinism i de avslutande kapitlen så är Demonic kanske min stora favorit.

Resistance Is Futile! How the Trump-Hating Left Lost Its Collective Mind (2018)

Ann Coulter var en av få som tidigt förutspådde Donald Trumps seger över Hilary Clinton under 2016 års presidentval. Coulter stödde helhjärtat Trump ända fram till hans ämbetsperiod faktiskt inleddes, då hon snart blev en av hans syrligaste kritiker.
Boken handlar dock om motståndsrörelsen mot Trump från toppar inom säkerhetstjänst, etablissemangspolitiker och inte minst Trumps svurna fiende: massmedia. Redan undertiteln kan tyckas löjeväckande, då multimiljardärerna som styr New York Times och Youtube knappast är ”vänster” i någon slags traditionell mening. Men man talar till sina läsare med det invanda språk man och dem delar, antar jag.
Det är dock en intressant genomgång av det faktacheckade faktumet att Putin gav Trump valsegern genom facebookannonser och memtillverkande trollfabriker. Med flera både roande och högst oroande vändningar i cirkusen som kännetecknat de senaste fyra-fem årens amerikanska politik, garanteras fängslande lyssning.
Det är också intressant att notera hur Ann Coulter under åren mellan Demonic och Resistance Is Futile! intagit en tydlig antikrigsposition och numera riktar skarp kritik mot Wall Streets plutokratiska maktambitioner.