stewe

Det finns mycket bra i den här volymen som heter Hellraiser - Collected Best men också några präktiga bottennapp. Det största fiaskot är inledande The Harrowing 1 & 2 som är skrivet av Clive Barker själv – vilket troligtvis också är enda orsaken till att den överhuvudtaget fick utrymme i samlingen.
Flera av serierna utgår väldigt löst från konceptet på ett föredömligt vis, med lekfulla och fantasifulla skräcksagor som följd.
En av favoriterna är Like Flies To Wanton Boys av Bunny Hampton-Mack och Scott Hampton. Titeln syftar på ett citat ur Kung Lear av William Shakespeare: "as flies to wanton boys, are we to the gods, they kill us for their sport". 
Citatet menar att vi är som insekter för Gudarna. Om de leker med oss, eller rentav dödar oss, är det endast som förströelse och tidsfördriv.
Efter nyårsfirande med spel och pusselboxar, kliver en man in i ett vanligt rum bara för att plötsligt befinna sig i ett svart tomrum där allt som existerar är en gyllene dörr några steg framför honom. När han passerar genom den gyllene dörren så upplöses den och en ny gyllene dörr syns längre bort i mörkret. Han passerar genom den och ytterligare en ny gyllene dörr syns, fast ännu längre bort i mörkret. Han passerar genom dörren och en ny gyllene dörr syns vagt långt borta i mörkret…

Hellraiser är en nittiotalsserie och självklart ska en skräckserie från det glada nittiotalet ha minst ett gästspel av stjärnorna från Sandman: Neil Gaiman och Dave McKean.
Själv läste jag bakvänt nog Sandman först efter att jag läst Gaimans böcker och har aldrig ansett McKean vara en lyckad serietecknare, däremot en suverän omslagsillustratör. Vilket var hans huvudsyssla i Sandmanprojektet om jag minns rätt.
Hans mörka kollagekonst är både briljant och jävligt daterad, antagligen för att många snabbt kopierade hans stil under åren efter genombrottet. Daterad är i det här sammanhanget inget negativt i sig, bara ett konstaterande.  

 

Hursomhelst är deras bidrag till samlingen, Wordsworth, en påminnelse om hur svårslagen Gaiman kan vara när han är i sitt esse. McKeans målningar känns som alltid malplacerade i seriesammanhang men eftersom det handlar om en mardrömslik och fragmentarisk berättelse så fungerar de ändå ovanligt väl.
Vi får möta herr Wordsworth, en man med raffinerad smak för avancerade ordpussel och korsord. Wordsworth är besatt av ord, av ordens inneboende kraft och mening.
I berättelsens början löser Wordsworth branschens svåraste korsord på några minuter. Han sitter besviken och tittar ut genom tågfönstret när en främling erbjuder honom ett nytt korsord. När Wordsworth börjar lösa det vridna rutmönstrets snåriga gåtor upptäcker han att de berättar hemligheter ur hans eget liv. Ord och handlingar han förträngt. Snart ger korsordspusslet Wordsworth grymma och omänskliga instruktioner som han måste genomföra för att finna rätt ord till de tomma rutorna.
Enbart Wordsworth gör den här samlingen värd sina slantar. Eller som i mitt fall, något att rota fram från ett välsorterat bibliotek.