Skymningshistorier
”Jane”, säger jag allvarligt, ”skratta inte åt mig, avfärda mig inte heller. Jag svär att detta är sant – lika tydligt och levande som jag ser dig nu, stark, blomstrande och vid liv, lika tydligt, lika uppenbart, utan mer töcken eller motsägelsefullhet i detaljer än vad det finns i vad jag här och nu ser av detta rum och av dig – såg jag er båda – du och din make, liggande döda – mördade – drunknade i ert eget blod!”
Förlaget skriver: ”Skymningshistorier (1873) är en bortglömd pärla i den viktorianska litteraturen. Bland gengångare, hemsökelser och sanndrömmar smyger walesiska Rhoda Broughton (1840-1920) med säker hand in kritik av förtryckande normer och ojämlika könsförhållanden. I spökhistorians form ger hon uttryck för den skräck som var kvinnors helt egna – att vara rättslös i ett manssamhälle. Men hon gestaltade också på ett nytt sätt den händelse som var den mest avgörande i ett kvinnoliv – äktenskapet.
I sina suggestiva noveller målar Broughton upp den moderna, välbärgade borgarkvinnans liv i det viktorianska England. Välstånd saknas inte, men bland de tjusiga attiraljerna och det polerade yttre lurar vålnaderna och gastarna."
I sin första utgåva hette den här samlingen Tales for Christmas Eve. Utan att någon av novellerna är direkt förknippade med jul så känns den, liksom många av Hastur förlags utgåvor, som klippt och skuren för ruggiga höst – och vinterkvällar med högläsning i skenet från levande ljus och en sprakande kamin.
Jag vet inte hur mycket jag håller med om de ovan nämnda normbrytande aspekterna av berättelserna, snarare är det ganska konventionell romantik med inslag av mysryslig skräck och plötslig död. Med dramatisk och svulstig hjärtesorg till följd. Det finns också ett tydligt förakt för skitiga och potentiellt farliga arbetare, i synnerhet irländare, som emellanåt slår över i öppen fruktan.
Det som gör Skymningshistorier extra läsvärd är den dialogdrivna handlingen och hur onda förebud tar form av drömmar på ett berättareffektivt vis. Enbart det smaragdsköna omslaget är nästan nog för en hedersplats i bokhyllan. Passar utmärkt att kombineras med Thots Ring som även den släpptes till försäljning häromdagen.
Rhoda Broughton
Rhoda Broughton verkar varit en intressant författarinna som på kort tid efter karriärens start blev självförsörjande och därtill valde ett okonventionellt liv genom att aldrig gifta sig eller skaffa barn. Novellernas huvudpersoner ger intrycket av en frispråkig och egensinnig karaktär. Broughton producerade därtill ungefär en bok vartannat år, utöver, får man gissa, noveller och dylikt.
Jag skriver ”gissa” för jag hade gärna velat veta mer. Hastur brukar bjuda på initierade författarporträtt, men inte denna gång. Gabriella Håkansson som skriver efterordet verkar mer intresserad av andra saker. Som freudianska funderingar om inte en stor näsa egentligen var en symbol för en stor och pulserande kuk för viktorianska Broughton. Samt en brokig skildring av högborgerligt kvinnoförtryck som rör sig osammanhängande över flera sekler. Dåtidens kvinnor fick inte försörja sig och var tvungna att gifta sig. Fast Rhoda Broughton gjorde ju just tvärtom, vilket kanske borde ha öppnat upp för reflektion. Kanske i synnerhet när Broughton ska föreställa vara huvudpersonen ifråga.
En lömsk konspiration av karlslokar har ”rensat ut” alla författande fruntimmer från litteraturhistorien, något Rhoda Broughton är ett bevis på enligt Gabriella Håkansson. Fast samtidigt skriver Håkansson om hur Broughtons kvinnodominerade läsekrets under nittonhundratalets början vände sig ifrån den omoderna Broughton och istället kastade sig över ”kortklippta New Woman, banbrytande modernism och en populärlitteratur som skildrade lesbiska vampyrer”. Man undrar så smått varför manliga skriftställare skulle ha som uppgift att bevara minnet av kvinnoförfattare för eftervärlden när kvinnorna själva har förpassat dessa till läshistoriens skräphög?
När Håkansson i sin spretiga utläggning snubblar över exemplet Mary Shelley så bortförklaras dennas givna plats i litteraturhistorien genom att: ”…historien hade en manlig berättare och rörde manligt könade ämnen som vetenskap och död”. Ett av kriterierna för en kvasivetenskap är för övrigt just förmågan att få varje motsägelse och invändning att passa den redan fastslagna grundtesen.
Jag rekommenderar verkligen Skymningshistorier som jag förtjust slukade under loppet av några få kvällar. Men med handen på hjärtat så är Broughton knappast någon Poe. Ingen Machen och definitivt ingen Shelley eller Lagerlöf. Det faktumet är en troligare orsak till att Rhoda Broughton, tillsammans med otaliga andra viktorianska författare och författarinnor, hamnat i glömska. Åtminstone troligare än att en välplanerad patriarkal konspiration har upprätthållits genom århundranden.