Passiv Aktivism - Boyd Rice
Det kan ses som den moderna motsvarigheten till att spela fiol medan Rom brinner, med den skillnaden att spela fiol åtminstone producerar en konstruktiv biprodukt i form av musik.
Detta är illustrativa exempel på den attityd som genomsyrar dessa dagar: folk verkar verkligen tro att vädra en plattityd, bära en ”socialt medveten”-slogan på sin T-tröja, eller fästa ett klistermärke på sin stötfångare, är jämförbart med att verkligen agera mot de problem som man anser vara en sådan samhällsplåga. Eller, möjligen, är man mer intresserade av att uppfattas som individer som bryr sig om orättvisor på ett djupare plan.
Oavsett vilket, så är det aldrig lika enkelt att bemöta orättvisor på ett konstruktivt sätt som det är att bära en T-tröja, höja ett plakat i luften, eller rabbla en protestramsa. Det är lätt att ha på sig en tröja som skriker Krossa Rasismen – men att verkligen krossa rasismen, på riktigt, är något helt annat.
Avslutningsvis, angående hela grejen med passiv aktivism – oavsett om det manifesterar sig i ett uppsluppet poserande med rosa band, mästrande budskap på stötfångare, affischtavlor, eller galakvällar på Public Service – har jag några goda nyheter och några dåliga.
Först ut, de dåliga nyheterna: det kommer alltid, alltid, alltid finnas farsoter, dödliga sjukdomar, hunger, hemlöshet, hat, omänsklighet och ett enormt lidande. Ingenting människan gör kan någonsin ändra på detta faktum, oavsett mängden rosa band, klistermärken, eller valfria former av emotionellt och ineffektivt ställningstagande.
Men nu till de goda nyheterna: det kommer att bli mycket värre. Låt dig inte för en sekund luras att tro att allting, på något sätt, kommer att bli bättre… för det kommer inte ske. Men vi vet ju hur mycket folk älskar att lida, och när allt blir värre så kommer fler och fler möjligheter att vältra sig i sitt eget elände. Så, kanske allt inte är så hemskt trots allt…
- Boyd Rice
