En mot alla odds trevlig kväll och natt
Har äntligen sett sjunde inseglet....
Kvällen blev inte som planerad.
Jag låg som bäst och läste Hellblazer: Fear Machine med en flaska julmust på kylning, när jag helt nesligt blev medtagen på åktur i en horambulans (Inte lika dramatiskt som det låter, det visade sig vara ett ombyggt motorfordon med sirén på taket) och fika hos en god vän. Trevligt och alldeles för länge sedan.
Jag har en annan god vän som en gång i tiden gav sångaren i Shining ordentligt på käften utanför en pub i Halmstad. När jag ögnar igenom intervjun med denne Niklas "kvarnforth" Olsson i nya Close-Up kan jag inte annat än känna en enorm stolthet över min vän. Ännu en gång.
Lite roligare är nyheten att Satyricon släpper nytt. Deras gamla platta Now Diabolical rullar med jämna mellanrum. Ultrakommersiell blackmetalrock´n roll med den poppigaste gothrösten sen marilyn tolkade Rock n Roll Nigger
För något år sedan läste jag en rätt usel historiebok, med det enda positiva att den innehöll den grymt snygga kyrkomålningen från medeltiden där en stackars dödlig får sig ett schackparti med självaste döden. Ännu bättre var underrubriken;
"Jag spelar dig matt"
Jag rös av välbehag och tänkte, som så många gånger förr att jag måste se Det Sjunde inseglet någon dag. Inte bara känna till den via populärkulturella referenser som tex Lorry. Ikväll var det så äntligen dags.
En del av mitt motstånd har säkert med min syn på den heliga kossan Bergman själv. Jag har alltid ansett honom som en pretantiöst lagd nazist som lade om stilen och började spela svårmodig konstnär i syfte att komma innanför trosan på skönheter som Bibbi Andersson och Liv Ullman.
Men just när det gäller Sjunde inseglet får jag bestämt kapitulera.
Jag älskade allt med den, från det undersköna svart-vita fotot, till de svulstigt styltiga replikerna på dramatendialekt. (något jag inte är ett särskilt stort fan av annars)
Jag kan strö lite till superlativ, men det känns onödigt.