Jubileum 2018
Den 10:e september 2018 så fyllde den här bloggen tio år. Jag missade det helt och hållet. Det var istället en uppmärksam läsare som påpekade det i november nångång, när jubileet redan passerats med råge.
Idag är det här i stort sett en bokblogg, men den startade en gång i syfte att lyfta fram mitt skrivande och för att nätverka med likasinnade. Böckerna och zinen på bilden ovanför är lejonparten av publikationer jag medverkat i, på stort eller litet utrymme. Det är skräck och poesi om vartannat. Det finns också ett par e-böcker och en del annan medverkan som är svårt att få med på bild. Eller sånt som jag helt enkelt förlagt, i minnet eller rent fysiskt.
För tio år sedan var jag väldigt förtjust i konceptet bokbloggar. Jag såg det som en utmaning mot kultursidornas inskränkthet och en chans för småförlagen att åtminstone inte gå med förlust. Man kan väl säga att det blev nästan tvärtom. Bloggare har gått till blaskorna och vice versa i en bekant symbios. Senaste bonnierboken recenseras på angivet klockslag för gratisprylar eller mingelskumpa på releasefest. Mången bokhora är mer av en förlängning av förlagens reklam än en självständig skribent. Men gissningsvis billigare i drift än traditionell reklam.
Det är en trist, men i efterhand naturlig utveckling. Själv är jag nöjd med att ha grävt i underjorden efter gömda skatter och låtit min egen smak diktera tangenternas marschtakt.
Så… bloggen slutade med tiden att vara personlig och fokuserad på det egna skrivandet, utan blev mer informell och inriktad på recensioner. Det har betytt en mindre läsarkrets än vid starten, samtidigt som jag själv är mer nöjd med innehållet. Men jag har uppenbarligen en kärna läsare som hänger med, trots att det ibland går lång tid mellan uppdateringarna och det är jag ödmjukt tacksam inför.
Det kanske verkar som en folkbildningsambition att lyfta fram undergroundförlag och hyfsat okända eller bortglömda författare, men det handlar mer om att jag själv inte är alltför imponerad av mittfåreförlagens utbud eller den skitnödiga kultursfären i stort, utan hellre söker mig till alternativen. Sen ska gudarna veta att det behövs mer folkbildning på mer än ett håll.
Det har också blivit en alldeles egen diktsamling. Den heter Vägsjäl och är illustrerad desillusion i maskopi med den makalöst begåvade tecknaren Janne Karlsson, också känd som Tecknar-Janne och Svensk Apache. Vi har gjort en hel radda samarbeten utöver det, bland annat boken Flyg Fula Fågel ihop med Emma-Johanna Henriksson.
Förra året hade jag också äran att vara Bestman på Jannes bröllop, så man kan väl säga att nätverkandet har gått bättre än självpromotionen. Den bästa bonusen under de här åren har varit att lära känna några av landets mest begåvade filurer. Galningar, genier och gravskändare. Jag har bland annat bidragit till Cadials galleri i Roba from Uruk och med Ingo Roos har det blivit alltifrån Skräckbuskis till bokomslag, för att nämna några av flera lyckade samarbeten.
Det är svårt att skriva om sig själv och vad jag ändå presterat under decenniet som gått, märker jag. Åtminstone i positiva ordalag.
Men om jag ändå ska gräva efter något självgott att säga så har jag faktiskt varit mannen som gör vad som faller honom in. Det är mina funderingar och infall som spottas ner i cyberbrunnen, helt ofiltrerade. Jag har kompromissat väldigt lite eller inte alls när det gäller mina noveller och mina texter. Tycker jag något är intressant så skriver jag om det här på bloggen, nästan oavsett vad det handlar om. Jag har gjort allt från musikvideo med mina ungar till att rada upp roliga ortsnamn genom åren.
Jag är inte med i några författargrupper på sociala medier, i bokdiskussioner drar jag sällan paralleller till mina egna verk och vid direkta frågor om vad jag skrivit handlar om så är jag ofta undvikande och svarar att ”det inte är upp till mig att tolka utan läsaren” eller liknande. Jag tycker ofta det tar emot att bara dela mina egna blogginlägg. Det är som nämnts ovan, inte särskilt bra metod att få folk att veta om att man skriver eller ragga förlag på. Det är inget jag är nöjd med, men man är ju som man är. På gott och ont.
Samtidigt så ser jag ju författare och andra kreatörer som vänder sig själva in och ut för att märkas genom bruset. De som inte kan kommentera någon annans verk utan att påminna omvärlden om sina egna insatser. Sådana personer är inte sällan både bittra och missundsamma. Kanske för att trots alla sina ansträngningar, allt nätverkande med folk de egentligen inte gillar och fjäskande för arslen till redaktörer, så har de inte kommit så långt och blivit så kända som de hade hoppats.
Själv brukar jag tänka att en dag så kanske en liten knatte hittar en gulanfrätt bok på mormors vind och blir fascinerad en kort stund av något jag skrivit. Just som jag blev av att hitta en Kalla Kårar på min kära mormors vind, en sommardag i småland för länge sedan.
Under året passerade bloggen också 1500 inlägg. Det ska inte tas som världens bedrift. Under flera år gjordes regelbundna inlägg med musikvideor, korta bildinlägg och en hel massa dikter. Ibland mer än en gång om dagen, något som såklart får statistiken att skena iväg.
Under dödperioder bestod bloggen nästan enbart av diktandet, något som så småningom ledde till starten av Slaggprodukt – döpt efter den första text som lades upp. 2018 års tre mest lästa och delade slaggprodukterna var:
Irrbloss
Vargen kommer!
Catwalk
Jag kan inte lova tio år till, kanske inte ens tio månader, men jag fortsätter med bloggen så länge lusten finns där. Gissningsvis lika oregelbundet som alltid.
En hel del outgivet finns skrivet i byrålådan, men huruvida det blir tid och/eller vilja att få ut något i den vägen under året vete fåglarna. Det är väl få eller ingen som hängt med under alla tio år, men till alla nya som gamla läsare: ha ett riktigt bra 2019 och sköt om er.
De mest lästa inläggen på stewe.blogg.se i år var:
Hank Holmström: Odd at heart
Påsksviten
Djur