Beatrice
”Varje ras i universum som når så högt att de kan kontrollera sin omgivning, först genom eld, kläder och hyddor eller grottor, så småningom med datorer och konstgjorda intelligenser, kommer åtminstone under en period att använda en stor del av sina framsteg som vapen. Ni minns hur hackerattacker förstörde kärnkraftverk och släckte ned storstäder eller fick trafikflygplan att flyga rakt in i varandra? Tror ni att den första yxan skapades för att hugga ner träd? Hur som helst dröjde det inte länge förrän någon högg sin granne i huvudet med den.”
Vid 2000-talets slut är världen ett knappt kontrollerbart kaos. Israel är sedan länge borta, tredje världen bortkopplad och resterna av västvärlden är förändrad. I Förenta Staterna styr tre presidenter, men inte efter meritokratiska principer utan kvoterade efter ras och kön. Stora delar av mänskligheten är sammankopplad digitalt genom vad som kallas Noisy, ett slags internetsystem i hjärnan. Tanken var att genom sammanlänka folk så skulle förståelsen för varandra öka och mängden kravaller och terrordåd minska. Det stämmer bara delvis, istället fungerar Noisy ibland som rena raketbränslet i konflikthärdar då känslostormar ännu lättare än förut överförs från en individ till nästa.
För att skänka hopp om samarbete och framtidstro sänds ett rymdskepp med internationellt blandad besättning ut på uppdrag. Vi får i synnerhet följa Ana och Chris, ett par som skiljs åt av expeditionen där den ena får stanna och den andra får åka. Rymdskeppet kontaktas under sin färd av något som kallar sig Beatrice, en utomjordisk hyperintelligens som säger sig vara på väg att rädda mänskligheten. Men talar hon sanning?
”Du kan höra Pogues i ditt nät. Dom hade en liten upplyftande visa. En gammal folksång egentligen, jag vet inte längre vilken version jag sjunger.”
Han sjöng för henne, lågmält och skrovligt:
The worms crawl in, and the worms crawl out,
the ones that crawl in are lean and thin,
the ones that crawl out are fat and stout,
the all play pinochle with your snout -
Han avbröt sig när han såg hennes min. Hon sa: “Upplyftande."
“Ja. Irländskt. Varför tror du vi super så mycket?”
Förrförra veckan så gick Pogues varma från morgon till kväll, jag spelade dem konstant, något som inte hänt på flera år. Det hela kröntes med att jag gjorde försök till svensk tolkning av en Favoritlåt.
Tisdag förmiddag ringde en vän och berättade att han just var hemkommen från en drucken och urspårad weekend i Dublin. Jag skrockade och sade att det lät märkligt likt en av låtarna jag nyss lyssnat på. Medan vi pratades vid såg jag brevbäraren bromsa in vid brevlådan. När jag hämtade in dagens skörd låg Beatrice där och innehöll just ovanstående utdrag av Pogues gamla låt.
Det är sådana där lustiga sammanträffande som emellanåt har en tendens att staplas på hög, något som gjorde att när jag var yngre och mindre cynisk, ofta funderade kring någon slags ödesteori. Nu är det inte så mycket filosoferande kring slump och öde i Beatrice, men det är en absolut en bok som inte bara kittlar fantasin utan också knådar intellektet.
Hackarens bild spreds och bland många foliehattar i noisyn och på nätet fanns också några mer eftertänksamma och logiska. Inom tre timmar hade varianter av Natalyas teori spritts från fyra ursprung till över hälften av världens sinnen. Andra människor, kanske mindre nogräknade eller mer lättskrämda, undrade om det här betydde att det främmande skeppet skulle ta kontrollen över hela jorden. Hade det redan gjort det? Hur var det möjligt att veta om ens medvetande var kontrollerat? Den som förhindrades att tänka tankar kunde ju också förhindras att tänka tankar om just den saken?
När jag visade upp mitt exemplar av Beatrice på sociala medier så skrev en vän att hon redan beställt den. Det säger något om KG Johanssons författarskap, att oavsett om det handlar om skräck som i Svarthunden, fantasy – och science fiction som i De drömmande städerna, eller djuplodande om civilisation och språk som i Tosh, så är hans trogna läsare med på noterna.
Jag anser att Johansson i Beatrice förvaltar arvet från klassisk sf-litteratur och då inte minst Philip K. Dick, i synnerhet när det gäller paranoida frågeställningar om integritet och övervakning. Framtidsvärlden som målas upp verkar ömsom vara en utopi och en dystopi, beroende från vilket håll du betraktar den. Språket är vardagligt och okonstlat, samtidigt som ämnena som behandlas och den vetenskapliga infallsvinkeln absolut inte är en del av den lättsväljda barnmatslitteratur som tyvärr kännetecknar mycket av förlagens utbud. Beatrice är en bok som utmanar sin läsare, just som bra science fiction ska göra.