Palmer Eldritchs Tre Stigman
I denna dystopi är världen överhettad, människor kan enbart röra sig utomhus vid vissa tidpunkter när det inte är alltför varmt. Rika människor kan bygga sig lyxiga satellitbostäder och turista vid polerna som fortfarande är behagliga. De mest svala jordbostäderna med lägst nummer är också förbehållet dem, eller de som arbetar inom de större industrierna, som den mest framträdande huvudpersonen Barney Mayerson gör. Barney är en Prekog: någon som kan förutse mode och vissa händelser, vilket gör honom användbar.
Hans närmaste chef är ett såkallat bubbelhuvud: en person som genomgått evolutionsterapi för att kunna ta stora steg fram i sin utveckling. Det innebär bland annat en allt större hjärna (därav bubbelskallen) och en barkliknande hud för att bättre klara klimatförändringarna.
En global regim under FN:s flagg tvångskoloniserar mars och månar i solsystemet för att säkra mänsklighetens fortlevnad samt för att odla i mindre skala, något som är smått omöjligt på jorden tack vare hettan. Men bosättningarna är karga, kalla, farliga och inte minst deprimerande. På kolonierna missbrukas God-IZ flitigt, en drog som gör det möjligt för nybyggarna att fly sin tröstlösa tillvaro till ett par människomodellerade dockvarelsers kroppar där de kan utleva fantasier av lyx, sex och en bekymmersfri tillvaro. God-IZ är på pappret illegal men sanktioneras egentligen av FN och distribueras av storföretagen.
Berättelsens Palmer Eldritch är en berömd utforskare som årtionden tidigare rest iväg för att utforska universum och som ryktas har återkommit. Med sig bär han den nya drogen Mum-Z som förändrar allting.
Det finns ett filmklipp som kopplar samman Philip K Dick med Matrix. Kanske är det just det som spökar i bakhuvudet och får mig att dra paralleller mellan Palmer Eldritchs Tre Stigman och Matrix. Men jag tycker mig finna beröringspunkter i hur drömska världar skapas och upplöses inuti huvudpersonernas psyke, och liksom Matrixs Neo innehåller boken en profetia om en Leo som ska frälsa världen från den nya ondskan.
Jag har egentligen inte så mycket emot ett gudomligt grepp eller inslag av ett frälsartema överlag, men Palmer Eldritchs Tre Stigman blir lite väl för mycket filosoferande kring gudstro och kosmiska spörsmål, lite väl många hallucinogena labyrintgångar i en redan förvriden verklighet. Trots det är det ingen bok jag skulle vilja ha oläst, även om den inte når upp till samma klass som vissa andra av Dicks romaner. Just beskrivningen av systemet som med ena handen förmanar och andra handen uppmanar till verklighetsflykt är både kusligt och briljant.
Utgiven av Bakhåll förlag och översatt av Gunilla Dahlbom och KG Johansson. Om någon skulle missat det så är KG själv en författare av rang och rekommenderas varmt.
Mer Philip K Dick:
Skannad i Dunklet