stewe

Death Decay Ruin

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Happy Christmas your arse

Kategori: Musik

 
  
 
 
 
 
 
 

Die Blonde Bestie

Kategori: Musik

 
 
 

”I djupet av dessa förnäma raser, det går inte att ta miste på, finns rovdjuret, den praktfulla blonda besten som lystet är på jakt efter byte och segrar.”
- Friedrich Nietzsche

För några veckor sedan läste jag en biografi över Nietzsche, där raderna om Den blonda besten ovan är hämtat ifrån. Eftersom jag knåpar på en novellsamling där en av berättelserna delvis rör sig kring nationalsocialistisk ockultism, krattade jag ner citatet. Kort därefter offentliggjordes låttitlarna till Marduks kommande skiva, där spår två heter just The blond beast.

Nu är det inte alls säkert att Marduktexten har något med Nietzschecitatet att göra. En av koncentrationslägrens mest ökända krigsförbrytare, Irma Grese, kallades även hon för ”den blonda besten”. Marduk har redan tidigare gjort musik på temat andra världskriget, såsom skivan Panzer Division Marduk eller låten The Hangman of Prague.

Som vaktchef för de kvinnliga fångarna i Auschwitz var Grese beryktad för sina sadistiska tortyrmetoder. Under efterkrigstidens rättegångar vittnades det om att Grese blev sexuellt tillfredsställd av att piska fångarna och att hon vid ett tillfälle band ihop benen på en kvinna som höll på att föda fram sitt barn. Grese var också en av de lägervakter som sållade ut fångar till Josef Mengeles experiment. Irma Grese dömdes till hängning och avrättades den 13 december 1945, tjugotvå år gammal.   

 

 

Frontschwein släpps den 19 januari.

 

 
 
 
 

They promised the century to you

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Super, valåret

Kategori: Musik

 
 
 
 
 

Du har ditt märke på jackan
För att visa vad du tycker och står
Sen har du behov av att snacka
Så att alla verkligen förstår

Vilka frågor du anser är viktiga
Vilka saker det är som berör
Vilka åsikter som är riktiga
Plus vad det är för fel som vi gör

Det är så skönt att du har svaren
Det är så skönt att du vet vad du vill
Då kan jag fortsätta hänga i baren
Och beställa in en runda till

Du kan predika ditt evangelium
Byta åsikt om ett år eller två
Sen berätta för mig om hur fel det är
Att tro på saker som du trodde på då

Du tycker en fråga är väsentlig
Men snart har du glömt vad du trodde på
Vår värld är ju föränderlig
Du har glömt idealen du hade då

Jag står kvar där jag alltid stått
Enligt dig är det fel position
Trots att vindarna vänt och åren gått
Är jag ännu i opposition

 
 
 
 
 
 

The soundtrack of our lives V

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 

Hört 2013

Kategori: Musik

 
 
 

Ja, nu har man säkert glömt det mesta eller helt enkelt missat det bästa, men ett försök att sammanfatta soundtracket för senaste året. Så, utan inbördes ordning;

 


 Aftershock – Motörhead
Motörhead har sedan de återtog världsherravälde med Inferno släppt både surt och sött, och i sammanhanget är Aftershock riktigt lyckad. Det låter som de bästa spåren från senaste årens plattor men utan totala floppar; bara högoktanigt och snabbt med hårda textrader av typen; I don’t like the news, Watch it every week, Just because I don’t believe it, Don’t make me a freak.
Ett styrkebesked.

 

 

Under Radarn – Stefan Sundström
Den första sundströmplatta jag riktigt lyssnat på sedan Nästan som Reklam, men som fick mig att uppdatera samlingen med Sundström spelar Allan, Hjärtats Melodi, och Ingenting har hänt.
Under Radarn blir dock favoriten av skivorna; både mörka, natursköna och på avstånd betraktande texter – något som säkert har att göra med att Sundström skrev och spelade in skivan i nordnorge.

 

 

 World Lobotomy- Paganizer
En riktig dunderplatta för oss fans av Rogga Johanssons dödsmetall, vilket fick mig att komplettera diskografin med ännu mer av hans diverse musikprojekt som genomgående håller samma höga klass av brutalt sväng.
Ännu roligare är att det i år kommer en tredje skiva med Grotesquery där Rogga ihop med Kam Lee gör konceptskivor utifrån en slags Lovecraftvärld. Liksom en uppföljare till Megascavangers Descent of Yuggoth, som är en något förbisedd skiva på temat kosmisk skräck och tomhet.

 

 

The Low Higway – Steve Earle
Earle målar bilder av ett Amerika i sönderfall, men får även med personligt rannsakande texter liksom en hälsning till sin autistiske son i undersköna Remember Me. Musikaliskt rör sig skivan över flera olika nyanser, mestadels är stillsamt och melodiskt, där mycket utrymme ges till Earles röst.  

 

 

Welcome Farewell – Vreid
Svartrotad rock från Norge där starka melodier och sväng betonas. Absolut inget måste men ytterligare en stark skiva av ett band som bara blir bättre.

 

 

God, Gasoline & Me – Hotrod Frankie
För varje skiva har Hotrod Frankie rört sig i allt vidare cirklar från konceptet Frankenstein som präglade första plattan, liksom låtit alltmer psychobilly sedan ståbasen kom in i ljudbilden.
I fjärde given bjuds det på starkaste materialet hittills. Hade jag spekulerat hej vilt skulle jag gissat på att ett uppslitande uppbrott eller rejält psykbryt legat som grund till de med få undantag genomsvarta texterna om kärlekslöshet, förlust och pillerknaprande.

 

 

Why do Birds suddenly appear/On the Balls – Hard Skin
Ett smått oemotståndligt band som på ett humoristiskt vis leker med Oi-genrens tacksamma klyschor. Nackdelen ligger dock just i humorn, som lätt tappar stinget efter några lyssningar och det hela blir tjatigt.
Ett dubbelalbum kan låta väl mastigt i sammanhanget, men funkar riktigt bra, just för att på Why Do birds suddenly appear sköts sånginsatsen av tjejer ur brittiska punkfloran.

 

 

Sulphur Skies – Johansson & Speckmann
Johansson i bandnamnet är densamme Rogga som i Paganizer ovan, här sköts sången av veteranen Paul Speckmann från amerikanska Master. Thrashigt, med samhällskritiska och slagkraftiga låtar. Enda problemet är att låtarna tenderar att flyta in i varandra och en större variation hade varit att önska inför nästa giv.

 

 

Black Armoured Death – Death Wolf

Morgan Håkanssons sidoprojekt till Marduk. Ett band som under namnet Devils Whorehouse spelade Danzig-inspirerad punk för att numera verka under namnet Death Wolf.
På andra skivan under nya namnet tar Death Wolf sin vision ett steg längre, det är furiöst, punkigt och brutalt. Precis som föregångaren en fantastisk platta med texter som rör sig via nordisk mytologi till en cover på Death In June.

 

 

This is my England – The Last Resort

Ett av årets allra snyggaste omslag, därtill med rejält digipackomslag för cd-versionen.
Last Resort lyckas precis som You’ll never take us att få till en snygg produktion, samtidigt som ljudbilden fortfarande låter ruffig och obstinat.
Roi sjunger fortfarande som en arg tjugoåring sina texter om livet på Londons bakgator. Hur politiker luras och bankirer rånar, liksom att kämpa för sitt fotbollslag och sin klass; Self assessment, vat and council tax, Were getting stung where till the sun don’t shine, Phone lines cashing in on every little call you make, I’m thinking anarchy is the only way to go



 

 

 

 

 

Reklampost 2

Kategori: Musik

 
 
 
 

Hd Wow är den butik jag oftast beställer ifrån, men självklart inget för den som inte är intresserad av att äga film eller musik i fysisk form.

Senast beställdes Nick Caves Push the sky away (dvs hans "nya" skiva) för en överkomlig slant. Tidigare har jag bland annat kompletterat min samling Curb your enthusiasm-boxar och fyndat gamla favoriter. Enda kruxet är att det ibland kan ta i runda slängar 10-14 dagar för varan att dimpa ner.

 

 

 

 

1/5-13

Kategori: Musik

 
 
 
 
Tiden snurrar förbi
Vissa saker försvinner för gott
Du säger att vi går framåt
Men hur långt har vi egentligen nått?

Vad får dig att tro
Att vi ens har en chans
Vad finns det för framtid och vad har den att ge?
Var finns tecken på
Förbättring någonstans
Vilken ljusning ser du som jag inte kan se?

Din vision av vår framtid
Den tror jag inte på
Det är inte svårt att se; vi kommer att förgås
 
Du säger att vi har framtiden för oss
Och att vägen stakats ut
Visst har den det
Den leder framåt mot vårt slut

Vad får dig att tro
Att vi ens har en chans
Vad finns det för framtid och vad har den att ge?
Var finns tecken på
Förbättring någonstans
Vilken ljusning ser du som jag inte kan se?

Din vision av vår framtid
Den tror jag inte på
Se på allt som gått fel; vi kommer att förgås
 
 
 
 
 
 
 
 

Think before you act

Kategori: Musik

 
 
När jag nu sitter här med nya vinyler och utan något att spela dem på,
känns det där rådet plötsligt rimligare än nånsin...
 
 
 
 

The soundtrack of our lives IV

Kategori: Musik

 
 
 
 
What you gonna be is a mystery
Just don’t know
What you wanna be is a mystery
They don’t care


 
 
 
 
 
 
 
 

Dödssymbolik

Kategori: Musik

 

 

Nära Svartåns utlopp i sjön Roxen på Östgötaslätten, sex kilometer nordväst om Linköping, ligger Kaga kyrka, uppförd på elvahundratalet under Sverker den äldre. Byggnaden anses vara en av de allra vackraste och bäst bevarade medeltida kyrkorna i Östergötland och är invändigt dekorerad med flera unika motiv. Bland de gotiska målningarna, daterade till fjortonhundratalet utmärker sig en bild av ”pesthelgonet” Sankta Kakukilla, som anfalls av sju råttor. Kaga kyrka är bara en många platser av kulturhistoriskt intresse som Marduk-gitarristen och amatörfotografen Morgan Håkansson har besökt i sällskap av sin trogne följeslagare, taxen Moritz.

-Råttorna symboliserar var och en av de sju dödssynderna säger Morgan. Det ska vara den enda målningen av Sankta Kakukilla som existerar. Morgan har under en längre tid samlat stoff till en bok som han själv begränsar till ”Stormaktstidens högadliga begravningsskick”.

 

 

-Jag har alltid varit intresserad av symboliken kring döden och människans begravning. Under svensk stormaktstid stod det hantverket på någon slags höjdpunkt. Jag vet inte hur många foton jag har; det är oöverskådligt. Jag för anteckningar på det jag ser och det händer att jag intervjuar ättlingar som lever i dag. Jag har gjort väldigt mycket research men ännu inte gjort så mycket av projektet. Morgan förklarar att han inte vore beredd att lägga ned den tid det skulle innebära att göra en formell, akademisk karriär av intresset.

-Jag gör det jag gör först och främst. Det andra kommer vid sidan av i mån av tid. Vissa samlar frimärken, andra gillar dödssymbolik.

 

 

Från att ha läst hyfsat med film- och musikjournalistiska böcker 2011 blev det desto mindre av den varan under 2012, och reportagen i tidningsform har en tendens att bli en återupprepning av anekdoter eller allmänt säljsnack för senaste given, så det var inte heller något att jubla över. Ett rejält undantag var dock intervjun med Morgan Håkansson i Close-up #141 från juni förra året, där utdraget ovan är hämtat och journalisten heter Lars Martinsson. Rekommenderad läsning.

 

 

 

 

 

Blodsrit

Kategori: Musik

 
 
 
 
"Det måste alltid vara någon demon och eld och tillbedjan. Men jag har ingen relation till det, det betyder helt enkelt ingenting för mig. Att försöka hitta det som är ont för mig ledde mig till den självgoda mobben som sätter upp riktlinjer för hur andra ska vara."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Down we go

Kategori: Musik

 
O My O My
What a wretched life
I was born on the day that my poor mother died
I was cut from her belly
With a stanley knife
My daddy did a jig with the drunk midwife

Who's that younder all in flames
Dragging behind him a sack of chains
Who's that younder all in flames
Up jumped the Devil and he staked his claim

O poor heart
I was doomed from the start
Doomed to play the villians part
I was the baddest Johnny in the apple cart
My blood was blacker
Than the of a dead nun's heart

Who's that milling on the courthouse steps
Nailing my face to the hitching fence
Who's that milling on the courthouse steps
Up jumped the Devil and off he crept

O no O no Where could I go
With my hump of trouble and my sack of woe
To the digs and deserts of Mexico
Where my neck was safe from the lynching rope

Who's that younder laughing at me
Like I was the brunt of some hilarity
Who's that younder laughing at me
Up jumped the Devil 1, 2, 3

Ha-Ha Ha Ha How lucky we were
We hit the cathouse and sampled their whares
We got as drunk as a couple of Czars
One night I spat out
My lucky stars

Who's that dancing on the jailhouse roof
Stamping on the ramping with a cloven hoof
Who's that dancing on the jailhouse roof
Up jumped the Devil and said "Here is your man and I got a proof"

O no don't go O no O slow down Joe
The righteous part
I straight as an arrow
Take a walk and you'll find it too narrow
Too narrow for the likes of me

Who's that hanging from the gallow tree
His eyes are hollow but he looks like me
Who's that swinging from the gallow tree
Up jumped the Devil and took my soul from me

 
 
 
 
 

grinderman

Kategori: Musik

 

 

Nick Cave har varit en följeslagare sen tidig tonår, inte så att jag spelar honom ofta men i ojämna intervaller snöar in totalt på hans musik. Egentligen är väl inte slamrig experimentlusta eller mandolinljuvlig dysterkvistmusik min stil, men Cave har lyckats förena de där båda ådrorna till en oemotståndlig mix. Och vilka texter sedan.

I mina ögon nådde han någon slags höjdpunkt med sanslöst mörka The Boatmans Call, och fastän det fanns ett knippe fantastiska låtar på No More Shall We Part tyckte jag den var ett försök att återupprepa  vad som varit bäst på tidiga skivor. Det lilla jag hört av efterföljande album har gett liknande känsla av att Cave fastnat i sin egen repertoar.

 

 
 
 

Därför var det en otrolig känsla att återupptäcka honom genom Grinderman. Vrålande gitarrock men med samma svärta och speciella humor som jag dyrkat. Och som han sjunger, ylar och viskar.

Väljer man att se det som en sexfrustrerad medelålderskris eller ett ifrågasättande och drift med den maskulina konstnärsmyten och dess egofixering. Omslaget med en apan, de skäggiga kamraternas machoposerande och texter som No Pussy Blues ger intrycket av det senare. Lyssna bara på den olustiga raderna i Go Tell The Women:  We are mathematicians, Some of us hold extremely, High positions/ We're sick and tired, Of all this self-serving grieving/ All we wanted, was a little consensual rape in the morning, And maybe a bit more in the evening.

 

 

Nånstans i den yttersta norden

Kategori: Musik

 

 

Vill vi ge bandet upprättelse? Försvara dem? Demonisera dem? Ägna oss åt effektsökeri? Svaren på alla dessa följdfrågor är nej. Bortom idéer att försvara och demonisera finns något annat, nämligen att finna nya berättelser om Sverige. Och för att göra det måste man försöka förstå varför människor agerar som de gör. Även om det kanske skaver måste vi våga se att människor kan vara flera saker samtidigt – att godhet, illvilja och naivitet kan leva inom alla.  

 

I sommarens upplaga av musiktidningen Novell ägnades omkring 20 sidor åt det skandalomsusade och nationalistiska bandet Ultima Thule, i huvudsak berättelsen om deras framfart tidigt nittiotal utifrån deras eget perspektiv men också med tydlig koppling till dagens valframgång för SD.

Matilda Gustavsson har gjort ett skolboksexempel på hur ett intervjureportage bör se ut; påläst, analyserande och med säker stilistisk förmåga. Det blir mer som en berättelse där också bakgrundsmiljö och personporträtt är väsentliga. Till skillnad från snaskig sensationsjournalistik där det komplexa skildras onyanserat i braskande rubriker och där man i god skvallerstil hellre låter andra komma till tals än reportageobjekten själva.

 

 

Jag är ju ingen ideolog och det är först nu på äldre dar jag förstått att allt man gör är politiskt. Varje liten grej. Fy fan. Det handlar ju inte direkt om att ha slängt ut nån tv från hotellfönstret. Många blev riktiga nassar och rassar. Det var helt åt helvete och ibland vill jag bara förtränga allt.

 

Novells tilltag väckte såklart en del upprördhet, något de säkert räknat med, åtminstone att döma av chefredaktörens förklaring på ledarplats till varför de gjorde reportaget.

Men ännu tristare var att Dagens Nyheter stal upplägget, frågeställningarna , ja hela vinklingen och gjorde sin egen version av reportaget några månader senare. Ännu tristare är att det inte är första gången Novell har drabbats av liknande korpande, utan minsta hänvisning till deras egen artikel, så den här gången gick de ut offentligt med sin kritik. Något som draken självklart slog ifrån sig. Men det är bara att döma själv, bägge reportagen finns länkade här nedantill.

 

 

 

Novell reportaget

 

DN reportaget

 

Konflikten

 

 

 

 

 

 

 

Reap and rejoice

Kategori: Musik





















From the mouth of a dying world we're praying backwards

Kategori: Musik



Ren videokonst




Jag är inte den som egentligen uppskattar den här sortens musik i vanliga fall.
Men något med In Solitude lyfter dem över snittet.
De själfullt framförda texterna lyckas få till den där extra dimensionen som krävs för att nå
det eftersträvansvärda ockulta anslaget.
Till och med mitt stora hatobjekt Maiden-galopperande trummor funkar märkligt nog.






Line the mirror with white

Kategori: Musik






Hey baby come with me
Let’s play a game
Let’s go somewhere and lock it down
I don’t feel no shame

You look like the kind of girls
That really want to hurt me
Awful cute and crazy clever
Low down and dirty

Bring your friend I love a show
There ain’t no way your daddy’s gonna know

We can keep it dark
Or light it up
Line the mirror with white
Take it in turns to hold the lead
Promise not to fight

Oh so pretty
Oh so naughty
Oh so very high
Let’s go baby, Let go baby
We can chain the sky

Don’t waste your time looking around
There ain’t nothing round here better to be found

I want you to be my slave
I want to be your slave
We can both learn how to behave

We can keep it dark
Or light it up
Line the mirror with white
Take it in turns to hold the lead
Promise not to fight

Oh so pretty
Oh so naughty
Oh so very high
Let’s go baby, Let go baby
We can chain the sky

Don’t waste your time looking around
There ain’t nothing round here better to be found

I want you to be my slave
I want to be your slave
We can both learn how to behave

Fill my night with lovers hurting
Like you wanna do
Tell me a thousand things you’ve thought of
And i’ll bring them to you

There ain’t no given limit
To what we can do
Hold me down and do your best trick
I’ll do the same to you

We don’t have to be sorry again
Life’s just livin’ and lovin’ in pain









Undead, unfriendly and unstoppable

Kategori: Musik






He said rock and roll belongs to me
Don´t want no other kind
Piss on the rest
Its gutless crap for sheep all deaf and blind
They´ve pussified the most of it
And called it many things
But now I give you purified the songs the hellbound sings



Gemensam nämnare för mina favoritmusiker, oavsett genre, är att jag tycker mig finna en ärlighet i uttrycket. En övertygelse om att spela sin sorts musik på sitt sätt, att stolt stå för vad man brinner för. Är det sedan stockholmska Oi-band, Polsk dödsmetall, knarkare från Los Angeles bakgator eller hembräntsosande haparandafinnar är oviktigt i sammanhanget. Ombyte förnöjer som man brukar säga.




The Meteors are proud to be the only pure psychobilly band ever.
Their songs are inspired by their personal experiences and interests;
Horror, Perversion, and Death in general.
They list their hobbies as motorbikes, rock'n'roll, and burying the living,
and their heroes as Michael Myers, Charles Manson and the guy who shot John Lennon.


Därför blir jag smått lyrisk av att hitta nedanstående intervju med favoriterna Meteors frontman P. Paul Fenech. För han är verkligen sådär obrydd om hur han eller hans musik må uppfattas. Det är tydligt att han inte har något att bevisa för någon. Under den coola ytan märker man att där finns en besatthet, en manisk ådra som eldas på av flitigt substansbruk.
Likt Psychobillyns svar på Lemmy har gubben aldrig saktat ner, aldrig vuxit upp och aldrig kompromissat med det rebelliska. Och liksom alla motörskallars farfar lyckas Fenech hålla hög standard trots hisnande produktivitet. Förutom de över tjugo Meteorsplattorna har han under beteckningen The Legendary Raw Deal gjort något mjukare, nästan countryliknande musik samt hostat ur sig ett antal soloskivor.



 

 

 

 

 

 

 

Länk till en läsvärd Intervju