stewe

Jepp mina vänner.
Vad vore den här helgen utan att man kastar ur sig en rysare i tre delar. Lite annorlunda upplägg den här gången, då del ett ligger överst så att säga. Fortsättningen når du genom att scrolla nedåt bara. Ha det gott  mvh s.





Den gamla hantverksbänken är repad, fårad rentav. Lacken är sedan länge mattad. Träet är fläckvis missfärgat i nyanser av mörkt och ljust. En dammrandad taklampa kastar blekt sken. Fladdrigt skuggspel över väggarna. Ett mal som flaxar febrilt. Försöker kyssa glödtråden. I mina näsborrar sticker en lätt dunst av mögel, instängd fukt och igenslammade golvbrunnar.
Köttyxan.

Hovtången.

Sågen.

Raspen.

Fyra rakblad.

Dyrken.

Kniven.

Kulhammaren och stifthammaren.

Skiftnyckeln.

Så prydligt och nätt ligger de där framför mig, uppradade på den nötta hantverksbänken. Formerade i följd, lagda i bestämd ordning. Jag tar kniven. Låter brynet smeka stålet. Sakta, men stadigt fast bestämt för jag brynet fram och tillbaka. Tills blå eld dansar längs bladet. Så vacker du är. Håller stålbladet mot min kind. Så kall. Så hård och styv. Lägger kniven tillbaka på sin plats. I sin ordning. Mitt mellan skiftnyckeln och dyrken.

Uppradade.
Prydligt.
Nätt.

Den bundna flickan gnyr. Ett kvävt mummel under den högst provisoriska huvan, stör min koncentration. Med rynkad panna går jag bort till den bärbara cd-spelaren i hörnet. Putsfläckad och smutsig. En tjock, brunaktig remsa spindelväv över vänster högtalare. Liknar dammimpregnerade spermatrådar.

Jag höjer volymen till det dubbla och den vildsint hamrande kakofonin studsar mellan källarväggarna. Dövar allt annat.

En kraftig ström urin rinner nedför vänster stolsben när musiken höjs. En doft av rädsla fläktar förbi ett ögonblick, innan den blandar sig med den unkna källarluften och upplöses. Hon skakar. Slingrar sig i sitt fjätter. Redan blodstockning. Jag undslipper ett gillande läte innan jag vänder ryggen åt henne igen. Rejäla knopar. Ett gott hantverk.

För mitt inre öga ser jag den dimhöljda tröskeln.
Väntande.
Vakande.
Trånande.
Efter mig. Efter dagen då den förlorade, saknade sonen äntligen träder åter. Varsamt lyfter jag kulhammaren från hantverksbänken. Går fram till den späda flickan som sitter bunden på stolen och drar huvan av hennes hjässa. Bara tunna rester av hennes mascara syns kring ögonen, längs kinderna. I övrigt är allt ett skräckslaget, förvridet grin. Bara tårar och snor alltihopa. Bara ulkande och flämtande.

"Du pissade på mitt golv", säger jag till henne. Hon hör mig inte, musiken är för hög. Hon gnyr bara. Hjälplöst. Ömkligt. Ännu mer tårar och snor, fast jag tror hon egentligen försöker tala. Jag tror hon försöker forma ord. Men hon låter mer som ett djur än människa.

Första slaget med kulhammaren träffar underifrån. Det krasar till när käkleden splittras. Hud och vävnad fläks öppen ända till benet. Flickan skriker inte. Hon gnyr inte. Bara rullar med huvudet fram och tillbaka. Ögonen vänds långsamt ut och in, munnen är med ens vidgad i en onaturlig vinkel. En blodig klump lossnar från käkleden och ramlar ned på golvet när hennes haka slutligen faller in mot bröstkorgen. Lika tvärt som när lamporna släcks i strömavbrott hänger hon stilla, så stilla i repen. Jag ser hur de skär in i henne som taggtråd i djurhud.

Medvetslös?
Hukandes drar jag med handen längs golvet under stolen. Jag smakar på blandningen av blodstänk och det ännu ljumma pisset.
Slickar fingrarna rena.
Känner rädslan.
Känner styrkan.

Dimhöljd, pulserande, skär synen av den trånande tröskeln genom mitt sinne. Jag böjer mig över henne och kysser nästippen. Stryker det svettoviga håret ur hennes panna, kysser även den ömt. Så len hud. Så mjuk och så helt utan fåror och rynkor. Bara elva år. Jag låter tungan vispa runt i den trasade vävnaden, käkens splittrade benfragment. Varmt, kladdigt och mjukt. Som att slicka fitta.

Förnöjt lägger jag tillbaka kulhammaren på dens plats. Dens ordning på den nötta hantverksbänken. Uppradad, prydlig och nätt.