stewe

Eftermiddagssolen bländar in genom köksrutorna när jag kommer upp från källarnedgången. Travarna av disk, bananflugorna och intorkad smuts syns skarpare än vanligt. Snabbt passerar jag genom vardagsrummet till trappan.

På ovanvåningen finns ingen sol. Där är fönstren draperade med svarta lakan. Där är dunkelt på dagen och beckmörkt om natten. Jag klär av mig framför sovrumsspeglarna. Står naken inför dem. I dunklet ser min kropp vacker ut. Majestätisk.
Som statyn av en grekisk gud, ett konstverk i blek och vacker perfektion. Jag lossar gummisnodden i nacken och låter håret falla i kaskader över axlarna, ned på ryggen. Varje muskel syns utmejslad, stramande. Varenda kroppshår har rakats väck eller ryckts ut med rötterna.
Så ren.
Så stark.
Så vacker.

Jag njuter av kontrasten av hårmanen mot kroppen. En ebenholtsslöja över alabasterhud.

Varje ärr löper i symmetri, följer kroppsstrukturen i böljande rörelser när jag rör mig, byter pose och låter musklerna svälla och slappna av. Som ett skuggspel. Det tog timtal, dagar och månader att uppnå denna ljuvliga mosaik av ärrvävnad. Bara jag och rakbladen, svettandes tillsammans i dunkla rum. Bara jag och rakbladen i det fladdrande skenet från svarta kandelabrar.

Jag faller på knä framför spegelglaset. Inte så nära att min andedräkt immar, men tillräckligt nära. Jag ser mig själv i ögonen. Stirrar utan att blinka, utan att röra mig en millimeter. Ser djupt i spegeljagets pupiller. Låter mig drunkna i dem. Andas långsamt, rytmiskt, metodiskt. Stirrar med vidöppna ögon tills tårar svider. Stirrar med vidöppna ögon tills spegelbilden börjar se ut som någon annan. Så blir blicken i spegeln allt blankare. Tonar bort tills bara avgrundsdjupa hålor syns.

Håret skiftar i nyans och lockas. Läpparna tjocknar och öppnas i en ekande flämtning. Ett ljud som från överallt och ingenstans. Varje anletsdrag suddas ut, tappar sin mening. Mjölktyngda bröst spänner under trastyget kring hennes kropp. En kropp som böljar och slingrar över hela spegelväggen. Som en eldstorm, som ett vattenfall på väg igenom det tunna glaset. På andra sidan men ändå i samma rum samtidigt. Jag kan inte längre avgöra var jag själv slutar och hennes kropp börjar. Vi är ett.

Sonen och modern.
Brodern och systern.
Härskarinnan och trälen.
Hennes väsen uppfyller mitt till bristningsgränsen. Får mig att skälva, vibrera, slutligen darra våldsamt. Jag böjer sitt huvud inför hennes härlighet. Min egen hand -som samtidigt är hennes hand- håller redan hårt kring mitt kön. Ådrig, renrakad och pulserande i hennes och mitt grepp. Det mörklila ollonet redan flödande.

Blodsoffer. Härskarinnan, systern, modern talar till mig utan ljud. Fyller mitt sinne och inre med bilder av vad som en gång varit och vad som väntar bortom de dimhöljda visionernas portal. Bortom tröskeln.

Blodsoffer. Hon visar mig vad som måste göras. De nio världarnas eviga rike, segerns allra ljuvaste sötma. Hennes svarta tunga befriar mig äntligen från lustans ok, lapar safterna och dricker mig. Slickar ollonet torrt.

Blodsoffer. Tömd, förlöst och darrande lämnar hon mig liggandes kvar på golvet. Som en bortslängd leksak. Som en docka av kött.

Spegelväggen är åter en gång inget annat än en vanlig spegelvägg. Det enda som hörs är mina egna flämtande andetag i det dunkla rummet. Men i min skalle stannar bilderna kvar. Hennes läppar mot mina, mot min kropp. En tunga svartare än något värdsligt mörker.

Svårt medtagen kommer jag på fötter och klär mig. Händerna rister och benen darrar våldsamt fortfarande, fingrarna fumlar med knapparna i jeansen. Jag har varit henne till behag, denna gång mer än någonsin tidigare.
Att behaga innebär belöning.
Hon smakade mig.
Drack mig.
Nästa gång får kanske jag smaka henne? Tanken är svindlande, ofattbar och ogreppbar. Nästa gång kanske vi slutligt förenas, blir ett med varandra. Inte som man och kvinna.
Som gud och gudinna.
Som bror och syster.
Jämbördiga.

Jag tittar på spegelväggen. Bara mitt eget svettiga ansikte, fortfarande rodnande med stirrande, vidöppna pupiller.

"Jag sviker dig aldrig", säger jag ändå till spegelbilden. Det känns som att hon hör mig fast hon inte längre är kvar.

"Jag är din broder. Jag är din son. Jag är din älskade och din eviga tjänare. En dag skall vi härska över världarna. Tillsammans. För evig tid."

Jag drar ett djupt andetag. Fäster tillbaka håret med gummisnodden. Torkar svetten från ansiktet med en T-tröja jag hittar slängd vid sängen, innan jag går ned för trappan. Där nere är eftermiddagssolen sedan länge borta. Utanför köksfönstren gnistrar de enstaka drivor snö som inte töat bort, likt diamanter. Vintrarna blir allt kortare, tänker jag innan jag öppnar källardörren.