stewe

Flämtande, grislika ljud ekar där nedifrån. Hon väsnas allt högre för varje steg. Jag klampar med vilje tungt och hårt på de knarrande trappstegen. Flickebarnet kastar och slänger sig hysteriskt i sina rep då hon ser mig i min fulla prakt.

Så ren.
Så stark.
Så vacker.

Käken och det mesta av munnen har svullnat igen till en oformlig massa i mörkröda nyanser. Dregel och levrat blod. Mer snor och tårar. Ofrivilligt rynkar jag näsan. Det trånga utrymmet luktar skarpt av mänsklig avföring .

"Det stinker verkligen här", säger jag. "Värre än innan. Vad heter du?" Flickan på stolen utstöter allt högre, gällare griskliknande ljud. Flåsar, dreglar och snorar.

"Nehej, du vill tydligen inte svara. Inte mitt problem. Vet du däremot vad som är mitt problem? Det är att det sitter en liten äcklig jävla hora i min källare som skiter ned sig, spottar och pissar på golvet. Fattar du inte själv hur vidrigt det är, det du sysslar med? Att du inte skäms din lilla pissfitta. Och så har du inte ens vett nog att svara när man tilltalar dig."

Flickan på stolen skakar. Den slappa, trasiga käften dallrar, får det hela att se komiskt ut. Hon får inte fram ett enda ljud längre, bara böjer sitt huvud i vädjan. Gott så. Jag går fram till cd-spelaren och kickar igång skivan igen med tåspetsen. Höjer volymen tills det sprakar olycksbådande i högtalarna.

"Då ska vi se om vi inte kan få rätsida på det här lilla problemet. Det får ta hela natten om det så vill", säger jag fast jag vet att flickan på stolen inte kan höra ett smack. Inte ens jag själv hör min röst. Allt som hörs är den vildsint hamrande kakofonin. Den studsar mellan källarväggarna, dövar allt annat.

Ur hörnskåpet plockar jag fram väskan, kollar så allt är på plats.
Ingen gryning skall dagas mer för henne. Det skall bli en evig natt. Så fylld av smärta, gråtande och extas att hjärtat kommer att brista. I mina näsborrar sticker en lätt dunst av mögel. Med snabba rörelser tecknar jag de urgamla formlerna kring stolen. Mäter upp avstånd med benstaven. Fladdrigt skuggspel över väggarna. Ett mal flaxar febrilt medan jag ristar in de tre runorna i cementgolvet. Själva ristandet tar längst tid.

"Du vet vad dom här betyder va?" Frågar jag när skivan tystnat och bara hennes rosslande andetag hörs. "De betyder; ingen vila , fast på ett glömt språk. Det betyder ingen sömn." Jag kan inte låta bli att skratta. Hon ser inte på mig längre. Ögonen är så blanka. Som ett döende djurs. "Du lär inte tappa medvetandet mer. Aldrig någonsin."

Innan jag kickar igång skivan igen, går jag fram till hantverksbänken. Jag blir stående där länge, och betraktar mina verktyg. Prydligt upplagda på rad. I ordning. Formerade i perfekt följd. Till slut bestämmer jag mig för dyrken.

Åtminstone till att börja med.