stewe

Jag trodde jag var människa

En gång
För länge sen
Jag trodde jag var människa

Och gick bland dem
Som en vän

Jag trodde jag var människa

För jag bjöds
Till mänskans bord

Och fick äta

Några smulor de förspillt

Kanske trodde också de

Att jag
En människa var

För att jag satt så väldigt still

Och gjorde som de vill

Men när människan sov

Om natten

Sprang jag vildögd

Krum och skev
Mitt sanna ansikte var naket

Och alla människorna såg

Att jag inte
Var som de

En gång
 Trodde jag att jag var människa

Men jag var
Nåt slags djur
För människan var jag en best

Som för allas bästa
Hålls i bur

Med åren flagnade min fasad

De såg ärren
På mina armar

Och mitt bröst
Med åren
Flagnade allting

Och jag talade allt mer

Med vansinnets spruckna röst

Dessa öde stråk
Förutan gatljus

Som människan redan glömt

Är min jaktmark

Och min betong
För kallar Moder mörker

Så lystrar
Hennes barn

Jag jagar vid hennes sida än en gång

När buren
Väl står tom

Kan inte människan sova tryggt
De reglar sina dörrar

Och de ber
Går du ensam genom natten

Människa

Vakta då din rygg
För bestarna 
De blir allt fler och fler