Svärd och Trolldom
När jag var yngre gillade jag en hel del av sådan fantasy jag idag brukar göra mig lustig över; Eddings och vad de mer hette. ( jag funderar en del kring ämnet då jag skissar runt en form av Sword and Sorcerynovell till samlingen)
Men en del annat gillar jag självklart fortfarande - som Moorcock, Donaldson, Robert E Howard och en del ur Tolkiens produktion.
Den sistnämnde fick jag överdos på från dels filmhysterin kring LOTR, för att inte tala om de usla jrr-kopior jag gav mig på efter min långa period från den sortens böcker. Speciellt Shannaras Ättlingar och Robert Jordans skit stannar som en varningsklocka i bakhuvudet.
Ett lysande undantag var GRR Martins Song of Ice and Fire som var både annorlunda och sträv, påminde mig mer om Stephen R Donaldsons hårdkokta böcker om Thomas Covenant än om ledsna enhörningar. Men som ofta i sådana episka jävla sammanhang fanns inget slut på isåeldsången i sikte, och vad jag vet har den ännu inte avslutats.
Genom Pål fick jag häromdagarna nys om en ny förmåga vid namn Richard Morgan och hans verk The Steel Remains. Sägs gå i Howards svärdsvingande anda och låter inte dum alls:
What do you do when an evil arises in the West, and you stand and fight, and throw it back into the sea it's come from – and then watch as your victory gets pissed away in naked political opportunism, squalid border disputes and brutal ethnic cleansing? What do you do when, in the absence of anything decent left to fight for, the same internal desperation and rage that sent you screaming up against those suicidal odds a decade and a half ago starts instead to tear you apart from within? What do you do when you're a hero to anyone who doesn't know you, and a corrupt degenerate to anyone who does, and nowhere that resembles home can ever accept you back as you really are?
Simple – you go back to the shit-hole mountain town you once saved from destruction, back to where the thin lie of your heroism is just about coin enough to buy tolerance for your degenerate urges.
And there you hide.
Alla dessa följetonger.
Relaterade länkar
Eskapix Förlag ger ut
Novellsamling av Robert E Howard
Här är lite från Wikipedia
kring begreppet sword and sorcery
…och som kul jämförelse finns här
svenska Wikipedias S & S artikel
Morgan säger sig vara inspirerard av Moorcocks Hawkmoon, Corum och Elric, Karl Edward Wagners Kane och ett par böcker av Poul Anderson, bl a The broken sword. Jag har läst Moorcock och The Broken sword (finns förresten en svensk översättning med fina illustrationer av Inger Edelfeldt) och kan väl bara säga att jag gillar hans influenser. Släktskapet med Conan nämns inte av han själv, men det märks. På ett bra sätt. Jag läser lite i taget och är nära sidan 100 och hittills har det varit trevlig läsning.
Jag läste första volymen av Martins epos, Kampen om järntronen och har Kungarnas krig och Svärdets makt i bokhyllan (införskaffade på antikvariat och bokreoer när jag hade chansen) och tänkte att jag skulle läsa dem någon gång. Men det kommer ju lite emellan då och då...
Som du säger är det lite segt att det alltid blir serier av allting. Men man behöver ju inte fortsätta läsa nästa bok. Omväxling förnöjer.
Shannara och Jordan har jag faktiskt undvikit av olika skäl, bl a för att så många som verkar gilla fantasy med lite kvalitet alltid dissar dem.