Kontrovers och dramaturgi
Jag cuttar dig i bitar och tuggar en polis
men spottar ut det lika snabbt igen för jag äter inte gris
Varenda snut är en hora
Det gäller hela Sverige inte bara Landskrona.
Det var värt det när snuten stod i hallen där på knäna
Jag gav henne satsen och grisen
fick en vit fläck rakt nervid ögat
och jag tänkte det är skitfett
Så om du haffas av en brud som heter Anna
Hälsa ifrån Ken och säg att livet är detsamma
Så mina vänner...
Idag uppmärksammas Ken Rings trettioårsdag i medier lite överallt, jag läste själv ett längre hyllningsreportage med honom i blaskan idag. Hans musik har aldrig tilltalat mig men jag ska inte vara sämre än att också gratta såklart, samtidigt som jag beklagar den kommande flytten till Kenya för Ring. Han har emellanåt varit en riktigt kontroversiell snubbe i ett annars slätstruket samhälle där man helst dricker sprit och håller käften.
Men oftast har Ken fått en ganska lindrig behandling och allvarligt talat har varken hans eller Dogge doggelitos texter/videos som vissa klassar som grovt kvinnofientliga väckt ens en fis i rymden i närheten av när Uffe Lundell skrev förnedrande brev till en kvinnlig recensent eller för den delen sleazerockares påstådda kvinnosyn som ofta påpekas.
Kanske har det att göra med popularitet och mängden skivor man säljer. För ingen hiphopartist klarar som bekant att sälja ut några större arenor som Maiden gör femtioelva gånger på raken, och ingen hiphopfestival har en suck mot ens de mindre metalfestivalerna, eller ens mot Sveriges högst marginaliserade punkscen. Detta trots att punk o metal sällan spelas i radio och i stort sett aldrig på MTV och begränsat på Ztv. Vad jag märkt iallafall.
Kanske har utrymmet i media att göra med den enorma varumärkesfixeringen som florerar inom mainstream hiphop/RnB?
Senaste tiden har det blåst i författarvärlden och då kring Liza Marklund och hennes bok Gömda. Jag fattar inte riktigt vad det handlar om, jag har varken läst boken eller greppat vad själva avslöjandet är. Att journalister ljuger? Att politiska syften ofta gör att ändamålen helgar medlen? Det låter nästan för naivt för att vara sant.
Själv tycker jag det är mer intressant hur kvällspressen och de andra nötterna på allvar kopierar amerikansk dramaturgi rakt av, ni känner säkert igen processens fyra steg:
1. Ett nytt stjärnskott dyker upp.
2. Du höjer dem till skyarna i varje avseende, även i de där andra -mindre gunstiga- skulle åkt på kritik.
3. Så kommer smällen och de bespottas från varje vinkel tills de tvingas be om ursäkt, går under jorden eller blir till allmänt åtlöje ett bra tag framöver.
4. Efter en tids nesa återvänder de som ärrade veteraner, redo för en andra chans.
Allt hårda ord är Glömda och förlåtna.
Så nu väntar vi bara murvlarna på Lizas stora comebackbok som kommer inom något år.
Äh, jag tycker nog det verkar som Liza förtjänar en skopa ovett. Hon har tjänat fett inte bara på att vinkla eller mörka lite, eller liknande glidningar utan vad jag förstår så har hon gått ut med att hennes Gömda är dokumentär trots att hon lagt till en del som bara är rent hittepå.
Jag har läst om någon journalist i usa som hittat på sina reportage om kuba rakt av. Jag menar, om en murvel får sina fiskar varma för att de ljuger mig rätt i ansiktet (och tjänar feta pengar på det) så kan de väl ha det. Om inte annat så kanske andra tänker sig för innan de ljuger ihop något fullständigt uppåt väggarna. Sedan hör jag knappast till de särskilt upprörda. Jag har inte läst ett ord ur marklunds romaner (eller förmenta dokuvarianter heller) och jag kommer knappast att göra det heller.
Pressens hausse och baisse av skribenter och kulturreservatets revirpissande är ett kapitel för sig som man kan sucka lite överseende åt och hålla sig ifrån. Det är vi som står för den sanna kulturen. Vi och alla de där metalskallarna.