stewe

Så mina vänner…

Det är alltid lika roligt när någon gillar vad man gör. Jag gillar den här direkta kommunikationen som jag får genom bloggen, med både ris och roos och allt däremellan. Inlägget på  Holmströms Blogg om artikeln kring Eskapix i Kristianstadsbladet gjorde faktiskt min kväll.

Så lättflörtad eller lättroad är jag.

Jag var nöjd redan förra gången Viktorsson skrev om Eskapix. Att han inte gillade slutet på Nattfärd gjorde ingenting, berättelser blir ju som de blir helt enkelt. Jag ser det som en fördel att irritera eller till och med sågas, hellre än att gå spårlöst förbi.

Det är kanon att se att CJ uppmärksammas, händer alldeles för sällan. Jag är övertygad om att vi är många som skriver under på Viktorssons sanna ord. Sen är titeln på artikeln så jävla übercool; Med skrivandet som motståndshandling. Tänk att ha det inristat på sin gravsten, eh?

Utdrag från Hjärtat Är Bedrägligast av Allt:

Sarahs näst sista pojkvän hade tuppkam. Jag fick en likadan men gillade den inte, folk pekade på mig och barnen skrattade. ”Men det är ju det som är poängen med att vara punkare, man måste chocka dom” sa han. Jag blötte ner den så att den såg ut som en upphöjd gul vägmarkering tvärs över det i övrigt rakade huvudet. Han blev irriterad och rakade av alltihop. Han färgade sin egen rosa tills sheriffen hotade med att arrestera honom för förargelseväckande beteende. Då rakade han sin också. Han lärde mig att sjunga med i Sex Pistols-låtar. Jag förstod inte orden, men Sarah skrattade när vi sjöng, hånflinande och spottande. Ibland sjöng hon med också.

”I am a annie-christ. I am a annie-kiss, dunno what I want, know how to get it, wanna this toy, the buzzer by.”Han stirrar på mig med stora ögon och öppen mun. ”Herregud”, flämtar han.

”Go piss this toy”, avslutar jag och spottar.

Ja efter den inledande illamåendefasen är boken allt roligare, som ni kanske förstår av citatet ovan. Även om obehaget hela tiden finns där som ett knastrande brus och hotar att bli till en vrålande orkan igen, så blir läsningen mindre ångestladdad. Det kan också ha att göra med att huvudpersonen åldras, vilket gör grymheterna lättare att hantera på något märkligt sätt.

Jag beundrar det där flyhänta sättet att blanda humor med djupaste mörker och kärv enkelhet i språket med ett ordförråd som virvlar och porlar som en silverbäck. JT Leroy är ett berättandets geni. Jag kommer inom kort att införskaffa Sarah, tack för tipsen du-vet-nog-vem-du-är.

Jag gillar ju Oi/streetpunk, döds och dylikt tungt, liksom rosslande rock n roll. Det är väl så att säga fundamentet i min musiksmak. Men faktiskt också vismusik och Country.

Jag kom ihåg när jag hittade morsans gamla Readers Digest samlingsutgåva The Best of Country. Där satt man framför vinylspelaren och fattade inte mycket av texterna, mer än att jag hajade att de sjöng om mycket hjärta och smärta. Jag gillade Rose Garden och Delta Dawn bäst, åtminstone tills jag hörde Ring of Fire med Johnny Cash. Kanske var Folsom Prison också med. Det var och är något speciellt med den där rösten som hängde sig kvar och gjorde att jag åratal senare upptäckte hans American Recordings.

Jag tror det är den där Cashgrunden för länge sen som gör att jag är så frälst i Perssons Pack och deras märkliga hybrid av hälsingklingande Country, sjuttiosjupunk a la the clash och folkmusik. Nära texter om småstadstristess, hjärta och smärta. I vilket fall som helst är jag glad över att de nu gör comeback med en skiva som efter smakprov bådar gott. Därav det här inläggets titel: Taskiga Tänder, Spetsiga skor

Om någon undrade.