Papperstigrar i Vinden
Ja så har första veckan som heltids arbetslös gått till ända.
Jag kan inte annat än säga att jag är van, de senaste åtta åren har jag varit arbetslös varje sommar och nästan varje Jul, för kommunen betalar inte gärna sina arbetare året om. Tills a-kassan kommer igång och försäkringskassan betalar ut mina tio pappadagar får man hålla tummarna att det man skrapar ihop räcker till månadens fakturor.
Man kan ju alltid bli en kämpande konstnär på heltid - för lat för att jobba och för feg för att stjäla. En sån där du vet som låter någon annan försörja dom medan de beklagar sig över sitt svåra jävla liv och kastar skit på de som faktiskt åstadkommer något. Men det känns inte som min grej.
Nu när jag fått upp ångan att skriva, borde jag istället göra sig en hacka på det. Synd man inte bor på andra sidan Atlanten och kan skriva för TV där, jag hade nog fan kunnat skriva situationskomedi som alla känner igen sig i.
Som till exempel att jag har lovat polarna att gå på matchen på fredag, men har samtidigt lovat frun att ta med henne på opera - tänk vilka förvecklingar det skulle leda till...
Eller när när tjatiga svärmor och stenrike svärfar - som jag måste fjäska för- ska komma på besök och jag bränner kalkonen i ugnen och min pinsamme collegepolare dyker upp oannonserad. Fan vad tokroligt det skulle bli. Snacka om cutting edge...
Men allvarligt talat, vi mår bra och vi reder oss säkert. Till hösten väntar ett nytt deltidsjobb som räcker ända fram till jullovet och nog får man bita det sura äpplet när man flyttat till ett boende långt över ens egentliga ekonomi.
Värre är det för industriknegarna där mörkret obönhörligt tornar upp sig. Brorsan var förbi i midsommar, företaget han jobbat för de senaste sex åren har sparkat nästan hela styrkan. Brorsan och ett fåtal tacksamma jävlar till har fått "förlängt" sin anställning fram till september av snälla företaget. Eller är det kanske för att de behöver några som sliter röven av sig under semestertiden som nalkas?
Samtidigt har arbetare från bemanningsföretag plockats in som ersättare för de som fick kicken och gissar jag rätt kommer är det en trend vi kommer att se mer av. Bemanningsskiten är ju något alla vinner på, ja förutom arbetaren själv då såklart.
Samtidigt tvångsmatas jag med budskap via text-tv om att folk minsann var latare innan hårdhandskarna drogs på och hur många som är villiga att gå ned i lön enligt sifomätningar och jag vet tyvärr att det här är bara början.
Jag spår nästa val kommer att bli en kopia av debatten och huvudfrågorna kring eu-valet; löften och lockande om jobbåtgärder, klimatet, piratkopiering och glöm för fan inte att rösta - om inte annat för att stoppa SD. De verkliga problemen bland människorna jag ser omkring mig, bland de som splittras och går under tas inte ens upp. Och inga jävla miljöorganisationer engarerar sig i rovdrift på människor.
Så istället serveras några få frågor som är lätta att ta ställning för eller emot. Det är de utvalda alternativen vi får engagera oss i, det är vad vi får vara med och lägga lapp i lådan om.
Bara papperstigrar i vinden.
Knegarens dröm om trygghet verkar har blåst bort i samma vindar.
Bra inlägg kompis.
Roos