Entartete Kunst

Allmänt / Permalink / 3

 

 

 

 


En film som inte bara styckades - Utan totalförbjöds i ankdammen....

 

 

 

 

Det blev klart lagom till premiären för Wolverine att filmen om den lille ludne kanadicken inte blir tillåten från elva år. Filmbolaget är ledsna i ögat för att de kommer att tappa fin-fina dineros på hela affären. Varför blir inte den här tillåten när LOTR och Quantum of Solace ansågs lämpliga för elvaåringar gnäller dom. Och kanske är det sant, att domen är orättvis. Själv skulle jag gissa på att nya X-rullen är ganska medioker på sin höjd och har svårt att engagera mig. Däremot tycker jag det är fascinerande det här med censur och åldersgränser, för pendeln har svängt kraftigt under mina trettioett jordsnurr. Själv växte jag upp med styckade filmer.

 

 

 

 

Clint Eastwood som Harry Callahan ledde till Totalförbud....

 

 

Disneys Snövit och de sju dvärgarna var antingen barnförbjuden eller så hade den hela scener utryckta. Och det var bara barnfilmerna det. Jag ägde ett exemplar av Sudden Impact där sammanlagt femton minuter var bortklippta av etthundrasjutton. På sina ställen saknade filmen sammanhang just på grund av de där bortklippta scenerna. På wikpedia kan jag läsa att den inledningsvis totalförbjöds, något som inte var helt ovanligt. Det väckte antagligen inte något större ramaskri, det var ju bara ”Clintan” och han hade inte hunnit bli kulthjälte/oscarsbelönad/finkulturell när Sudden Impact kom 1983. Det skulle dröja ett tag till.

Lika lättvindigt klippte man inte i sista filmen som beskars i moralismens namn – Martin Scorseses Casino från 1995. Det blev en jävla kalabalik. Martin själv höll på att stoppa hela Sverigepremiären i protest och media var den gången inte nådiga mot filmcensurens rätt att köra sina saxar djupt i konstnärers visioner.

 

 

 


Snuskgubben Siewert...


Skräckfilmer ska vi inte bara snacka om.
Så många skars upp till bitvis oigenkännlighet under åttiotalet och tidigt nittiotal, eller helt enkelt totalförbjöds. Det finns snubbar som än idag har omärkta, svindyrt importerade VHS med skräckfilmer som inte ens fick beträda svensk mark.

Just hetsjakten på skräckfilm kan man spåra till Siewert Öholm som väldigt lyckat manipulerade tittarna att tro att barn blev matade med Motorsågsmassakern till kvällsmat. Det var lättare att tillverka moralpanik åt massorna på den tiden, för det fanns bara två tevekanaler. Siewert försökte också bannlysa hårdrock som samhällsomstörtande och propagerade ofta för sina kristna värderingar i och utanför teverutan. ”Vi måste tänka på barnen, på de unga”, var hans budskap när det gällde den förfärliga hårdrocken såväl som skräckfilmerna. Ett uttalande som man kan välja att tolka lätt Ironiskt…

 

 


Ring Åklagaren...



 

Moralpanik och censuriver drabbade inte bara filmer. Tevespel, dataspel förstörde de ungas kroppar. Och serier. Serieförläggaren Horst Schröder gjorde under lång tid en jätteinsats att väcka det slumrande serieintresset. Album och publikationer fulla av snusk, humor, mörk action och skräck matades varje månad ut från Epix-imperiet.

Det blev för mycket för vissa, åtminstone snusket. Folkaktionen Mot Pornografi anmälde Horst för några sexuellt laddade serierutor i tidningen POX och åklagaren valde att väcka åtal.

Anmälan gällde "Barnpornografibrott, samt brott mot tryckfrihetsförordningen 7:13" i serietidningen Pox nr 1/1989. Åklagaren avskrev barnpornografibrottet direkt, men beslöt väcka åtal mot Pox och dess ansvarige utgivare Horst Schröder på punkten olaga våldsskildring. 

 

Schröder svarade på stämningsansökan med att ge ut ett specialnummer av Pox, där de åtalade serierna återtrycktes. Bland de åtalade serierna fanns bl.a. en S&M-serie där en hunsad arkivarie kör in en bunt pennor i sin chefs röv och en serieversion av resan till Betlehem, som bland annat Neil Gaiman ligger bakom.

 

Som jag vill minnas det, var uppslutningen överhängande på Horst sida i media. Yttrandefrihet och tryckfrihet gick före ledsna moraltanters tårar över tecknat snusk och epix frikändes helt. Då kan man tro att allt slutade lyckligt? Nej då, Kooperativa Förbundet med butiker som Konsum, Domus etc… bannlyste efter rättegången tidningarna Epix, Pox och 2000+ från sitt sortiment, sannolikt influerade av den negativa publiciteten och påtryckningar från Folkaktionen mot pornografi. Detta gav svåra effekter påEpix, som i princip tvingades ge upp all sin tidningspublikation.

 

Ändamålet helgar medlen, eh?

 

 

 

 

 

 

#1 - - CJ:

Det var ett jävla jobb att ta sig förbi censuren. Man fick importera kassetter från Holland, Hong Kong, Japan, USA och Grekland. Ofta fick man ringa upp folk över hela världen för att få tag på filmerna man ville ha. Det var en stor vetenskap om var en film fanns att få tag på oklippt, en kunskap som fortplantade sig från mun till mun. Vi prenumererade på biografbyråns klipplistor, som var offentliga handlingar, för att veta vad som hände på hemmafronten och det var nästan alltid dystra budskap. Biografbyrån var enligt sina egna listor snällare mot de stora bolagen, som var backade av "fina familjer", men totalt hänsynslösa mot de mindre och jag kom ihåg att Gunnel Arbäck hade en personlig vendetta mot Wes Cravens filmer. Att hon på senare år svängde om och ville avskaffa censuren, var bara ett tecken för att hon vände kappan efter vinden. Biografbyrån överskred ofta sina befogenheter. Istället för att endast klippa filmer som hade olaga våldsskildringar, så censurerade eller totalförbjöd de filmer på grund av ideologiska eller politiska grunder.



Jämte Sievert, var Folkaktionen våra största fiender och vi rev ned alla planscher de satte upp. Men inte fan hjälpte det. Vänsterradikala grupper har idag tagit över Famp och Kamps roller och det är trist att grupper som borde vara för folket istället väljer att lägga ned tid på att attackera butiker som saluför porr istället för att slåss för jämställdhet. Både fascister och kommunister verkar stå enade bakom att kultur och yttrandefrihet inte har något värde, utan betraktas uteslutande som ett hinder.

#2 - - s:



Så du var någon form av aktivist? Coolt.

Ja smygkommunisterna i vänsterpartiet under ledning av sin smått mytomaniske partichef är ju de enda som vill hålla kvar filmcensuren. Inte ens kd:isterna vill det längre.



Jag litar på att du har rätt att de större bolagen kom lindrigare undan. Hade varit konstigt annars, så är det ju jämt. Det gjorde mig många gånger spyfärdiga hur de där gaggiga koftorna skulle avgöra för oss understående människor vad som vad okej våld och naket och vad som skulle bannlysas och förkastas.

Många kompisar som liksom jag själv ibland lessnar på dagens bolagiserade populärkultur och mängderna smörja som väller in genom kommersiell teve och radio brukar påstå att det var bättre förr, men deras minne verkar sorgligt kort. Det här var ju grejer som hände under ens egen livstid och inte i nån avlägsen betonggrå öststat.



En genomrutten sinnesslö varelse som Siewert hade alltså fritt spelrum genom en massa år att föra sina förvirrade moralkampanjer samtidigt som han tafsade efter småflickor, misstänkliggjorde muslimer och kallade alla som inte höll med honom i Israelfrågan för antisemiter eller nåt annat invektiv.

Fri television, eller hur.



#3 - - CJ:

Nja, att kalla mig för aktivist är nog att ta i. Det låter mer romantiskt, coolt och planerat än vad det var. Jag och några arga kompisar slog mest vilt omkring oss och skrek i vånda. Som anarkister trodde ingen av oss på kollektiv aktion, så speciellt effektivt var det aldrig. Vi propagerade där vi kunde, men blev mest ombedda att hålla käften, eller så åkte vi på stryk. Vårt främsta mål var personlig utveckling och upplysning, samt att producera egen media. Jag tror fortfarande att det är den enda rimliga formen av motstånd. I alla fall för mig, som inte har något annat att slåss med.



Jag vet inte om det var bättre eller sämre förr. Antagligen båda delarna. Amerikansk kultur var roligare på sjuttio och åttiotalen, men det var svårare att få ett seriöst alternativ och filmerna censurerades. Nittiotalet var hemskt, jänkarkulturen spred ut sig och fördummades, medan det blev allt svårare att hitta alternativ. Hong Kong och Japan blev räddningen. Under 2000-talet var det tämligen lätt att hitta kvalitetskultur från hela världen över internet, men sedan bolagsjättarna satte stopp för konkurrensen genom att kidnappa internet så verkar framtiden lite mörk. Visst är censuren lindrig nu, men det spelar egentligen ingen roll eftersom de multinationella företagens censur är så mycket kraftigare. De behöver inte ens totalförbjuda något, eftersom de kontrollerar alla produktionsmedlen. Trots det finns det ju möjligheter, tack vare tekniken.



Vi sitter i en konstig båt numera. Samtidigt som det för sådana som oss blir möjligt att träda fram och slåss för vår syn på kultur och vår definition av samhället och livet, så står vi också inför en nästan omöjligt stor motståndare som formligen dränker oss i dynga. Vi har möjlighet att skriva och berätta andra erfarenheter än de medelklassåsikter som normalt kommer fram, men vi är på samma gång så marginaliserade att ingen hör vad vi säger. På sätt och vis känner jag väl mig lika maktlös idag som för tio år sedan, men det är ju helt klart mer tillfredsställande att överhuvudtaget ha möjlighet att verka inom massmedia än att inte ha det, hur litet än utrymmet är. Att skriva och få uttrycka sig kanske är helt fruktlöst och bara en fåfäng illusion, men det är i vilket fall en ganska schysst illusion. Som ger hopp om livet och allt det där man behöver.

Till top