stewe

Igår började jag se om The Machinist.
Om Reznik, maskinisten själv, som inte sovit på över ett år. Reznik magrar kraftigt. Han pendlar mellan ett nattöppet café, en omtänksam hora och fabriken. När han inte befinner sig i sin lägenhet, där han skriver sin alltmer minskande vikt på post it lappar han klistrar över sin tapet. Ibland dyker det upp meddelanden där, som han själv inte minns att han skrivit.
Lapparna frågar vem han är.

Jag gillar den skarpt.
Ljuset, stämningen och den surrande känslan av den annalkande storm som i en kort scen kan skymtas över axeln på Rezniks arbetskamrat Ivan.
Eller den han tror är hans arbetskamrat iallafall.