Under Påverkan
Så mina vänner…
Tänkte på det här med böcker och hur de kan påverka en; är boken sorglig blir man själv sorgsen, om huvudpersonen är förbannad blir man själv på dåligt humör och så vidare. För att klåparna på Bokus inte levererar mina serier nån jävla gång läste jag igår Rocky volym fjorton, och det gjorde att jag kände mig bortskämd, nedlåtande och cynisk. Ibland blir läspåverkan riktigt obehagligt, som i JT Leroys Hjärtat är Bedrägligast av Allt som bjöd på en oväntad tidsresa till egna barndomsepisoder, eller varför inte Jan Fridegårds Lars Hård för att minnas hur det var att gå och slå dank längs en grusväg och aldrig vänta sig någonting.
Många gånger har jag upplevt att läspåverkan kan ta sig rent fysiska uttryckt liksom hur romanfigurers vokabulär kan krypa in i det egna språket. En gång läste jag en bok om en gammal gubbe, och när jag reste mig upp för att gå och stänga balkongdörren stapplade jag själv fram som en krumryggad åldring. Snacka om påverkad. När jag läste den där underbara novellen jag-inte-minns-namnet-på av Ray Bradbury; om en grupp soldater som är fast på en planet där det aldrig slutar regna – så kunde jag trots försommarhettan känna kylan, fukten och regnets ändlösa trummande mot skallen. När jag låg i solstolen på Rhodos och omläste Bukowskis Postverket och Kvinnor började jag svära hejdlöst, halsa öl och kalla fästmön för bejbi. (konstigt nog märkte hon ingen större skillnad mot mitt vanliga jag) När jag läste Stängslet av Magnus Mills fick jag hela tiden göra avbrott för att gå och röka, för Mills beskriver de bägge hårdrockande huvudpersonernas procedur för att tända en cigarett på ett sällsamt ingående och lockande vis.
Av liknande anledningar blev jag vansinnigt sugen på päroncider när jag läste Patrick Asplunds Med Hatet som Drivkraft och lika sugen på en immigt kall Root Beer av att läsa Kings Hjärtan i Atlantis. Jag kände hungern bränna upp magsyra i min hals av att läsa Hamsuns Svält, och jag kunde känna den frätande smaken av apelsin på tom mage när jag plöjde Fantes Ristat i Damm. Men allra mest blev jag sugen på att själv skriva.
Relaterad länk:
Satt och funderade på om jag varit med om något liknande. Det borde ju vara så, jag vet att filmer kan ha lite den där verkan på mig, men jag kan inte komma på något. Däremot kommer jag ihåg när jag för länge sedan intensivläste reportageboken Respekt om gäng i LA. Då var jag så inne i den att jag kunde få för mig att jag skulle träffa gängmedlemmarna, eller deras flickvänner, på stan. Jag kände dem - ju!