stewe

När min morfar dog kom det etthundratjugosju kvinnor till hans begravning. I olika kulörer, storlekar och hårfärger. Morfar brukade säga att Jesus frälste folk med korset, själv frälste han dem med kuken.

Vi var ofta på besök hos morfar under min uppväxt. Jag hade några av mina bästa somrar där på gården utanför Vreshult, mitt i Jämtlands skogar. Innan vi flyttade till Skåne vill säga och avståndet blev åt helvete för långt.

Efter själva ceremonin i kapellet gick färden mot den lokala bygdegården längs de vindlande grusvägarna. Bygdegården låg en bra bit utanför centrum, det kändes som flera mil. På den tiden körde jag en pippigul PV 544 från ´64, upphottad med både B20-motor och dubbla avgasrör. Det var stake under den skallrande plåten vill jag lova.

Längs långbordet dukades kakor och smörgåstårtor upp i mängder och överflöd. Och så pilsner, konjak och snaps såklart. Morfar var ingen ogin jävel, tvärtom. Han var en hyvens gubbe som gillade sitt doppa med kask. Själv hade jag redan dragit några stadiga supar ur kvartingen jag hade liggande under det leopardmönstrade passagerarsätet i PV:n och började känna mig lurig.

Men inte fan hann jag mer än kliva in i bygdegården, förrän jag hörde en välbekant röst.

”Men, men pojkar… Är det inte lille Argasi som kommer här?” Det var såklart ICAhandlarn från butiken i Vreshult. En avtärd och skinntorr herre, som talade mycket grovt och mycket långsamt. Handlaren hade haft emot mig ända sen jag försökte snatta åt mig de där två Mellanölen sommaren sjuttiofem. Som vanligt hade han sina bägge halvmongolida söner med sig.

”Blir det nån ny säsong av bingolotto eller är succén över för gott”, frågade den ene sonen med brett flin. Folk runt omkring fnissade och skrockade helt öppet. Det brukar nämligen påstås att jag är lik teveprofilen Leif Loket Ohlsson. Jag visste med ens att förolämpningarna och gliringarna skulle stå som spön i backen hela jävla kvällen.

”Skit på dig tjockhuvud”, kontrade jag, ”Och det gäller er alla här inne!” Jag ögnade runt bygdegården. Samma snyltande patrask som hängt runt i trakten och snackat skit om varandra så länge jag kan minnas. Nu var de gråa och förskrynklade med saggiga rövaballar och taxöron till pattar.

”Men inte fan är väl Loket från Skåne pojkar?” skrockade ICA-handlaren, ”Ta ske`n ur mun när du pratar din lille grötkäft.” De bägge sönerna såg hotfulla ut, som skelögda spegelbilder av sin skinntorre far.

Jag skulle just svara något fyndigt när alla i bygdegården drog ett djupt andetag, för att sedan häpet tiga. För där paraderade dom in; morfars damer. Alla etthundratjugosju följde inte med till festsalen, kanske knappt en tredjedel. Men det var fullt tillräckligt för att täppa till näbben på den kaffesörplande flock asgamar som där församlats.

Morfar hade verkligen älskat sina kvinnor, han brydde sig liksom aldrig om vad andra ansåg vara vackert och vad de ansåg vara fult. Därför var damerna tjocka och gamla, magra och trötta, blonda och påtända, högljudda slampor och musgrå bibliotekarier, i en salig liten röra. Man hörde röster på både amerikanska och samiska, stockholmska och danska, liksom en tvättäkta kinesiska.

De lokala förmågorna drog sig förskrämt undan flodvågen av östrogen som sköljde över rummet, medan jag villigt och stridsberedd klev rätt in i svallet. Det luktade så gott av Gula Blend och nytuperat hår att draggen ryckte lite i brallan.

Storögt och skelögt blängde ICAhandlarn och hans bägge söner avundsjukt, när jag eskorterade den ena efter den andra skönheten till bordet, drog ut stolar och hällde upp saftiga groggar och immiga snapsar. Likt en vingklippt gammal orre visste jag att det fanns fetta i luften. Min enda chans var försöka locka ned åtminstone en av pullorna på min nivå.

Många av damerna hade ena foten i graven och den andra på en rulltrappa, minst lika gamla som morfar själv eller äldre. Idag är jag inte lika kräsen som då, för du vet i mörkret är alla katter grå. Men på den tiden sorterade jag bort gammeltackorna, för det fanns gott om yngre förmågor längs långbordet. Några hade fan kunnat vara Morfars döttrar, och det kanske de också var. Jag trängde mig ned hos en flock på fyra som såg ut att ställa upp på det mesta.

Halvvägs genom räkcocktailen insåg jag hur skenet kan bedra. Fruntimren satt bara och snackade om morfar. ”…och så stilig han var”, sade en fräknig och rödhårig sak från Örnsköldsvik, ”till och med nu på ålderns höst.” De andra nickade instämmande, och jag fick nästan för mig att de tittade på mig med ännu större avsmak än tidigare.

Sen pratade samma rödhåriga en evighet om hur morfar tagit henne med till Kanarieöarna på semester och om hur kul de haft och hur dyrt det var där nu för tiden.

Jag krökade, åt räkor och höll min jävla käft. I kaffepausen gick folk ut för att röka, hämta frisk luft eller påfyllning i dunkar från bagageluckorna. Själv hoppade jag in i PV:n och halade ut min lilla kvarting. Det hela var ett fiasko. Hade jag vetat att det skulle sluta så kunde jag lika gärna stannat hemma i Skåne.

Just som jag satt där i mina tankars ensamhet rycktes passagerardörren upp och in ramlade en stor kvinna i en knallröd klänning. Hennes hår var blont och mascaran hade runnit till två kolsvarta myrstigar längs kinderna. Något med hennes andedräkt sade mig att hon nyss spytt.

”Int har du lite sprit till mig”, flåsade hon fram och det hade jag såklart. Hon bröt kraftigt på finska och presenterade sig som Tanja.

”Är det din bil”, frågade hon och försökte rätta till korvskinnet till klänning, men det gick inget vidare. Mängden valkar påminde mig om ett dragspel.

”Visst är det min bil bejbi”, sade jag och försökte elegant tända hennes cigarett, men svedde av en av de slynblonda lockarna istället.

”Perkele se upp för faan du människa”, grymtade Tanja men skrattade sedan så att de enorma pattarna nästan hoppade ur klänningen.

”Är det du som är…”, hon rynkade hela ansiktet, ”..Ar-ga-si?” Hon uttalade det stötigt, med svårighet.

”Jajamän bejbi”, svarade jag och gjorde mitt bästa för att knipa tufft med ögonen som de gör på film, ”jag är Argasi Dae.” Tanja nickade sakta.

”Din morfar talade ofta om dig Argasi.” Plötsligt kände jag en klump i bröstjävlet. Som en skavig tegelsten. ”Jag fick för mig att ni stod varandra nära. Saknar du honom?”

Jag tittade på wunderbaumen som dinglade i backspegeln. Den luktade vanilj och mitt synfält blev helt plötsligt alldeles suddigt av tårar. Jag tittade ut genom rutan istället. Där stod begravningsgästerna och drack hemkört och slog ihjäl mygg i Jämtlandsnatten som om ingenting egentligen hänt.

”Javisst saknar jag honom. Jag älskade faktiskt den gamle gubben”, sade jag slutligen till finskan. Hon tog sig en jävel till ur flaskan.

”Mig knullade han när jag var på konfirmationsläger här nere vid sjön”, sade Tanja, fast det lät som `nullade´ med den finska brytningen. ” Satanaa jag var bara femton och sugen jämn o ständig. Int har du lust att gå ned till sjön och nulla med mig Argasi?” På kväkande skånska fick jag fram något som påminde om ett `Ja´.

Väl nere vid vattnet gick det undan. Tanja vräkte omkull mig med sin enorma hydda, men jag landade mitt bland brännässlor med arslet före.

”Aj så in i helvete! Bort, bort från mig!” skrek jag i panik tills Tanja förflyttade sina nätta nittiofyra kilo och jag kunde ta mig på fötter. Flåsande pressade jag upp henne mot en ungbjörk istället, som knakade protesterande. Upp med klänningstyget och ned med troseriet i en flygande fläng. Tanja flåsade tillbaka och pressade sina läppar mot mina, det kändes som fuktiga skivor av fläskkotletter gled runt över munnen. Hon hade definitivt spytt tidigare.

”Va fan är nu detta?” Tanja stelnade till när byxorna föll och sköt mig ifrån sig. Jag tittade ned men allt såg ut som vanligt.

”Vad det är? Det är själva målstaken bejbi!” Utropade jag hest. ”Hela Abbekås stolthet!”

” Morfar din var en bra man med en bra kådd”, sade Tanja och skakade bestämt på huvudet, ”han hade ingen sån där perkeles snabel. Den där krejen gå int för sig i mig.” Hon tog sina trosor och gick därifrån. Jag stod kvar och såg ut som en lessen Tapir. Med brallorna runt anklarna och gråten i halsen.