Born to Raise Hell
Vågor sveper in mot klipporna, tornar upp sig hotfullt bara för att krossas till skum. Det doftar av salt och tång i vinden.
Ibland finner Benjamin Albrektsson drivved vid mynningarna, piskade spillror som ser ut att komma från förlista skepp. Och så kanske det är, det vet han ingenting om. Allt Benjamin vet är att det sägs att många hundra skepp har gått i kvav mot klipporna. Hans mamma brukade säga att livet är förgänglighet, medan havet, horisonten och klipporna är oföränderliga.
Det nalkas ingen storm inatt, så mycket känner Benjamin Albrektsson på sig. Däremot finns där något annat i vinden, han är bara inte säker på vad.
En skarp vissling skär genom både vind och bränningarnas dånande kamp mot klipporna. Lokke kommer springande. Mellan sina käkar bär schäfern den röda bollen och han viftar stolt på svansen. Benjamin reser sig från klippan. Det känns i benen att han suttit för länge på den kalla hällen. Lokke lämnar över bollen, blöt av saliv, varsamt i Benjamins hand. Han stoppar bollen i fickan och kliar Lokke bakom örat.
”Kom killen,” säger han lågt, ”det är dags att gå hem.” De går sida vid sida, Benjamin och hans hund. Vägen från fyren har med åren blivit till en smal stig, ingen nöter den längre. Där hänger plaketter i glas och plast som berättar historien om fyren. Idag är den ingenting mer än ett minnesmärke.
Fyren lades ned medan Benjamin bodde i städerna. Långt innan han återvände till föräldrahemmet, till mammas bleka dödsbädd och en tillvaro där tiden stelnat i sitt steg. Där Ran och hennes döttrar drar söner och fäder ned i djupet. Där ålderdom och sjukdom hämtar hem de gamla och de bräckliga och de för tidigt födda. Så har det alltid varit och så är det ännu. Människor kommer och går, alltmedan landskapet ser ut som det alltid gjort.
Vindpinat, kargt och ogästvänligt.
I dagarna avslutade jag en ganska långt första utkast till en novell, bara för att köra igång med nästa. Det är flera ideér nu, vitt skilda, som bubblar runt skallen och får det att spritta i fingrarna. Helt plötsligt känns det inte bara realistiskt med en novellsamling färdig till nästa år, utan kanske till och med ett antal utkast att välja och vraka emellan. Och det känns ju gott.
Samtidigt finns det fortfarande för många stunder av grubbel och glädjedödande faktorer. Ibland känns det som att man saknar ett halvt ordförråd och bara verkar klara av att upprepa samma moment som förra gången, med små nyansskillnader.
Den största bojan runt fotknölarna, är att äntligen få tid att sätta sig ned framför skärmen om kvällen, bara för att upptäcka att man är för trött för att få ihop nåt hållbart. Bokstäverna masar sig ut som små sniglar i hastighet och formuleringarna man vill ska bränna till, fräser på sin höjd som gammalt bacon.
Men för tusan, jag producerar. Och bortser man från mentala blockeringar som kommer och går, och alla krav som man sätter framför sig som en taggtrådsmur, och en surmagad tillvaro av jobb och räkningar, så är det fan dags att påminna sig själv om hur fantastiskt roligt och livsbejakande det faktiskt är att skriva. Problemet är väl att när man väl nämner skrivande i det här forumet, så blir det oftare gnälla-av-sig-stund än en fyrverkeriuppvisning i positivitet. Det är väl bara så det är...och slutligen, kommer antagligen Ingo Roos och jag att medverka med ett gemensamt alster i nästa Eskapix. Bäva månde de klentarmade, och tack för ett underbart samarbete till skåningen ifråga.
Roos....
Ha, om det kan vara någon tröst så känner jag igen mig i mycket. Hyfsat många idéer men tiden tryter och ibland är man bara för trött (Däremot har jag märkt att även om man är trött när jag sätter mig för att skriva på kvällen så blir jag ofta lite piggare en stund medan jag skriver, bara jag struntar i den där första varningssignalen om att jag hellre vill sova)
Och ordförråd... Jag har förmodligen ett bra, kanske t o m riktigt bra ordförråd, men när jag skriver känna det aldrig tillräckligt. Och vi skall inte tala om hur det känns när man läser andra. Som när jag läste lite Öijer härmodagen, va fan karln har inte bättre ordförråd än mig, men jag vill också få till sådana där meningar.
Men det är bara att köra på. Och när man väl skrivit om lite, och går tillbaka och tittar så är det faktiskt möjligt att hitta en del riktigt fina bitar, som om någon annan varit framme och putsat medan man sov eller jobbade eller nåt.