stewe

Frågan kom upp i fredags. Vad är man egentligen stolt över? Finns det något att vara stolt över? Vad säger jantelagen? Vi var överens om att det är enklare att beklaga sig eller bjuda på sig själv ifråga om sånt man inte klarar särskilt bra. Det finns vissa saker som är självskrivna, som barnen och så vidare. Sen finns det andra saker, som kan kallas personliga framgångar men som känns privata. Efter en del klurande kom jag fram till tre större saker, som jag ändå känner mig redo att bjussa på. Lite övning inför den där självbiografin man ska skriva när man är avdankad och passé.

Arbetarklass

Året var ´96, och efter en längre vistelse på Värnhem i söder kom jag hem till kåken på landet, hundarna och tio hundvalpar. Det var bara jag och åren yngre syster kvar där hemma medan vår mamma forslades mellan operationer i Lund och strålning i Halmstad. Det var ganska kärvt, helgerna i sjukhussalar och veckodagarna som bestod av att cykla till busshållsplatsen några kilometer för att åka buss till gymnasiet. Det var mitt tredje försök att gå en linje, men det hela sket sig när jag fick inflammation i knäna och inte kunde cykla längre. Det var också en massa krångel kring de tio valparna, att handla hem mat och såklart ta sig till och från vakandet vid mammas sjukbädd.

I ett infall av gudomlig vänlighet gick socialen slutligen med på att ordna varsin lägenhet till mig och systern inne i staden, och med assistans från Malmö blev det inflytt i Januari nittiosju. Och fastän snokande myndigheter alltid funnits där, var det först då jag som enskild individ hamnade i klorna på tiggarkontoret vi kallade soc.

Karusellen som tidigare mest gått sporadiskt, gick helt plötsligt dygnet runt; kärlek och uppror, avslagna tänder och darrande händer, överfulla askfat och minnesluckor, hat och blod, blåsa och bli blåst, one night stands och one last round, CSN och LOB, ensamhet och rastlöshet, redlinepåsar och återanvända tepåsar, pubar och poppers, uträknad och utbränd, ångest och eufori, pisseprov och folkölspiss, svek och begravningar, skuldsatt och avstängd, och allt vad det nu var.

Det var en obeskrivlig känsla att få den första lönelappen sex år senare, pengar jag själv arbetat ihop. Att på allvar aldrig mer behöva stå där och be om en check för mat över helgen. Att aldrig mer behöva gå dit.

Betygen

I ett led att tämja mig laglydig och normaliserad fick jag 03/04 ynnesten att få läsa in gymnasiegrund deltid under betald arbetstid, åtminstone vissa ämnen.

Och fan, det var riktigt roligt. Väl godkänd i samhällskunskap och engelska, liksom mycket väl godkänd i svenska. Just svenskan sporrade mig att ta upp skrivandet, då responsen från min lärare på just novellskrivande var själva grunden till mvg:et.

Det är säkert svårt att förstå för de som gick gymnasiet och  vars liv har kretsat kring avancerade studier på högskolor och universitet, men för mig var det oerhört viktigt det där komvuxbetyget. Det var en revanschkänsla, ett bekräftande som behövdes just då och fick mig att börja skriva längre och våga mer, än bara några rim och halvfärdiga utkast.

För några år sen stod jag arbetslös när hösten kom. Ett infall fick mig att ringa min gamle antagonist vux-syon, som numera tyckte jag blivit en riktigt trevlig gosse.

Han gav mig rådet att hoppa in på komvux igen, och fixade studiebidrag a nio tusen i månaden åt mig. Eftersom regering Reinfeldt var i antågande skrev vi bägge terminerna innan de hann lägga ned bidraget. Eftersom jag var hemmapappa med sonen valde jag att läsa på distans, det vill säga genom skriftliga arbeten via mejl. Efter blygsamma betyg i psykologi och religion (a-kurserna) rasslade det till med ytterligare mvg i engelska b, samhälle b, religion b, liksom historia a och b.

Just b-kursen i historia var något av det roligaste jag läst, och enda ämnet jag skaffade läroböcker till –genom att låna in dem från halmstad bibliotek. Det kändes grymt att forska i det förflutna, se samhällets utveckling spegla sig i allt från telefonkataloger till kungens tal efter tsunamin, analysera ledarskap och grunderna till krig förr och nu med Orgasmatron i hörlurarna, liksom jämföra gammal ns-propaganda med dagens högerpopulistiska. Svenska b och c – skriftlig och språklig kommunikation- gav också de högsta utdelning, fast jag ibland slet mitt hår över att jag inte skaffat läroböckerna.

Pluggandet fyllde tillfälligt tomrummet från skräckskrivandet, som jag lagt på hyllan för jag aldrig var nöjd med det som kom ut via tangenterna. Saknaden och abstinensen var svår. Samtidigt gillade jag att läsa på distans, jag har alltid hatat bänkrader och konformitet. Jag gillade att stänga in mig över en helg och skriva stenhårt på uppsatserna med bara enstaka mejl till mina lärare som bollplank.

I slutändan upplevde jag en blandning av rodnande kinder och fumlig stolthet när jag kom ned till lokalen för sluttentamen och flera av lärarna kom fram för att skaka tass, liksom gratulera till de höga resultaten.

Skrivandet

Ja avslutningsvis är jag såklart mest nöjd med att skrivandet gått framåt, att det överhuvudtaget kom igång efter all tvekan och alla barriärer man byggt för sig själv. Kanske gav det ena det andra och skrivandet startade just när det skulle, när tiden var mogen. Kanske blir det något skrivet just på grund av hur saker och ting fallit sig tidigare.

Det verkar kanske suspekt, att yvas så in i helvete över att medverka i en tidsskrift som säljer marginellt och drivs, skrivs och läses av typer minst lika vrängda som en själv. Men lik förbannat är jag megastolt, och skäms inte för det.

För lika patetiskt mycket som det där första betyget betydde för mig, lika mycket betydde det för skrivandet att bli publicerad för första gången. En revanschkänsla i tredubbel bemärkelse. Det gav kraft att göra ett försök till. Och sen ytterligare ett, tills det flöt på riktigt bra.

Ännu viktigare och det bästa med den här tvångsmässiga passionen, är utbytet med andra som skriver. Vänskapen, brevväxlandet och responsen. Hur novellsamlingen blir återstår ännu att se, får hoppas att de som gillat eskapixbidragen finner glädje även i den.