Buffy the Vampire Slayer
Välkommen till Sunnydale.
En liten stad inte så jättelångt från Los Angeles med några butiker, ett enda uteställe för traktens ungdomar och rader av välskötta villakvarter. Liksom fler vampyrer än du trodde var möjligt.
Stan är nämligen beläget på ett helvetesgap och förutom blodsugarna översvämmas bygden av allsköns demoner och illasinnade varelser. Som väl är för de värnlösa medborgarna föds i varje generation en Vampyrdråpare, utsedd att bekämpa ondskan. I Sunnydales fall heter hon Buffy Summers och är sexton bast. Tillsammans med sin väktare Giles och kamraterna på High School (allmänt kallade scoobygänget) tar hon sig an mörkrets makter och försöker samtidigt leva ett hyfsat normalt tonårsliv.
Ja så börjar Buffysagan, en fantastikbaserad konceptserie med både humor och action. Stereotypisk uppbyggd men samtidigt inte, för till skillnad från andra konceptserier så utvecklas serien och dess karaktärer under de sju säsongerna, och handlingen är ovanligt oförutsägbar för sin genre. Manusförfattarna backar inte för att utmana mittfårans konventioner och sila såväl tonårsångest som nyanserad samhällsproblematik genom det övernaturliga underhållningsfiltret.
Det är mycket relationer som det handlar om, men trots att såpavarning utfärdas ganska regelbundet är det är svårt att inte beröras av tex Buffys tveeggade kärleksförhållande till Dressman-vampyren Angel, den sympatiska varulven Oz och hans dubbla natur av djur och människa, eller att de lesbiska undertonerna mellan Willow och Tara faktiskt tillåts att utvecklas till ett förhållande. Något som jag misstänker var ganska kontroversiellt i de moralkonservativa förenta staterna.
Först nu när jag sett serien från början till slut, hajar jag hur sporadiskt jag faktiskt följde den när det väl begav sig och gläds över hur väl den håller för att återses.
De första säsongerna är givna favoriter där gänget samlas i skolbiblioteket och älsklingskaraktärer som vampyrdråparkonkurrenten Faith, den psykotiska vampirellan Drusilla och Billy-Idol-kopian Spike gör entré. Liksom Borgmästare Wilkins - den utan jämförelse bäste skurken i alla säsongerna.
Men säg den guldålder som varar för evigt. I fjärde säsongen når High School-eran slutgiltigt sin ände, och gänget förflyttas till college. Några karaktärer försvinner och nya dyker upp. Trots bra avsnitt och innovativa upptåg, tappar handlingen oerhört mycket. Mest beroende på att Initiativet dyker upp, en oerhört töntig kommandostyrka som har regeringsuppdrag att fånga in demoner/vampyrer/monster och utföra tester på dem. Allra värst är Buffys nye pojkvän Riley Finn som måste vara en av de sämsta rolltillsättningarna någonsin. Allt militäriskt pojkrunkande med vapen och kodord med Riley och hans anhang gjorde ärligt talat att jag nästan gav upp serien.
Men samtidigt som serien tappar styrfart, är viljan att ta storyn till nya områden beundransvärd. Alternativet hade varit att fortsätta i samma hjulspår; Xander trånar efter Buffy, Willow efter Xander, buffy efter Angel och Giles putsar brillorna i skolbibblan - tills allting puttrat till en fadd soppa. När Initiativet & jävla Riley äntligen drar sin kos lyfter handlingen åter, så uthålligheten lönade sig för en gångs skull.
Måhända är det uppväxten med alla machosnubbar & vigilanter i trikåer, svärdssvingande barbarer i äventyrsspelspocket och clintanliknande stenansikten på vita duken som gör att Buffy som hjältinna känns så befriande. För i Buffy the vampire slayer är det med få undantag kvinnorna som är starka, tuffa och räddar dagen, medan killarna genomgående är ganska misslyckade.
På det hela taget är jag barnsligt överförtjust i den här teveserien och karaktärerna på ett sätt som påminner om när jag läser om klassiska spider-man tidningar från tiden när Romita sr höll i pennskaftet. Och liknelsen är kanske inte så dum, för bägge berättelserna rör sig i samma gränszoner. Liksom Peter Parker försöker Buffy summers att kombinera hjälterollen med ett vanligt liv, där läxor, ekonomi och kärlek är lika besvärligt som för vem som helst – superkrafter eller ej.
Säsong fem och sex är mina absoluta favoriter.