Buffy the Vampire Slayer

Film / Permalink / 9

 

 

 

 

 

Välkommen till Sunnydale.

En liten stad inte så jättelångt från Los Angeles med några butiker, ett enda uteställe för traktens ungdomar och rader av välskötta villakvarter. Liksom fler vampyrer än du trodde var möjligt.

Stan är nämligen beläget på ett helvetesgap och förutom blodsugarna översvämmas bygden av allsköns demoner och illasinnade varelser. Som väl är för de värnlösa medborgarna föds i varje generation en Vampyrdråpare, utsedd att bekämpa ondskan. I Sunnydales fall heter hon Buffy Summers och är sexton bast. Tillsammans med sin väktare Giles och kamraterna på High School (allmänt kallade scoobygänget) tar hon sig an mörkrets makter och försöker samtidigt leva ett hyfsat normalt tonårsliv.

Ja så börjar Buffysagan, en fantastikbaserad konceptserie med både humor och action. Stereotypisk uppbyggd men samtidigt inte, för till skillnad från andra konceptserier så utvecklas serien och dess karaktärer under de sju säsongerna, och handlingen är ovanligt oförutsägbar för sin genre. Manusförfattarna backar inte för att utmana mittfårans konventioner och sila såväl tonårsångest som nyanserad samhällsproblematik genom det övernaturliga underhållningsfiltret.

Det är mycket relationer som det handlar om, men trots att såpavarning utfärdas ganska regelbundet är det är svårt att inte beröras av tex Buffys tveeggade kärleksförhållande till Dressman-vampyren Angel, den sympatiska varulven Oz och hans dubbla natur av djur och människa, eller att de lesbiska undertonerna mellan Willow och Tara faktiskt tillåts att utvecklas till ett förhållande. Något som jag misstänker var ganska kontroversiellt i de moralkonservativa förenta staterna.

 

 

 

 

 

Först nu när jag sett serien från början till slut, hajar jag hur sporadiskt jag faktiskt följde den när det väl begav sig och gläds över hur väl den håller för att återses.

De första säsongerna är givna favoriter där gänget samlas i skolbiblioteket och älsklingskaraktärer som vampyrdråparkonkurrenten Faith, den psykotiska vampirellan Drusilla och Billy-Idol-kopian Spike gör entré. Liksom Borgmästare Wilkins - den utan jämförelse bäste skurken i alla säsongerna.

Men säg den guldålder som varar för evigt. I fjärde säsongen når High School-eran slutgiltigt sin ände, och gänget förflyttas till college. Några karaktärer försvinner och nya dyker upp. Trots bra avsnitt och innovativa upptåg, tappar handlingen oerhört mycket. Mest beroende på att Initiativet dyker upp, en oerhört töntig kommandostyrka som har regeringsuppdrag att fånga in demoner/vampyrer/monster och utföra tester på dem. Allra värst är Buffys nye pojkvän Riley Finn som måste vara en av de sämsta rolltillsättningarna någonsin. Allt militäriskt pojkrunkande med vapen och kodord med Riley och hans anhang gjorde ärligt talat att jag nästan gav upp serien.

Men samtidigt som serien tappar styrfart, är viljan att ta storyn till nya områden beundransvärd. Alternativet hade varit att fortsätta i samma hjulspår; Xander trånar efter Buffy, Willow efter Xander, buffy efter Angel och Giles putsar brillorna i skolbibblan - tills allting puttrat till en fadd soppa. När Initiativet & jävla Riley äntligen drar sin kos lyfter handlingen åter, så uthålligheten lönade sig för en gångs skull.

 

 

 

 

 

Måhända är det uppväxten med alla machosnubbar & vigilanter i trikåer, svärdssvingande barbarer i äventyrsspelspocket och clintanliknande stenansikten på vita duken som gör att Buffy som hjältinna känns så befriande. För i Buffy the vampire slayer är det med få undantag kvinnorna som är starka, tuffa och räddar dagen, medan killarna genomgående är ganska misslyckade.

På det hela taget är jag barnsligt överförtjust i den här teveserien och karaktärerna på ett sätt som påminner om när jag läser om klassiska spider-man tidningar från tiden när Romita sr höll i pennskaftet. Och liknelsen är kanske inte så dum, för bägge berättelserna rör sig i samma gränszoner. Liksom Peter Parker försöker Buffy summers att kombinera hjälterollen med ett vanligt liv, där läxor, ekonomi och kärlek är lika besvärligt som för vem som helst – superkrafter eller ej.

 

 

 

 

 

 

 

 

#1 - - CJ:

Säsong fem och sex är mina absoluta favoriter.

#2 - - Malin:

Jo, säsong 5 och 6 är bäst...



Jag kan rekommendera Angel serien också. Den börjar svagt med säsong 1, blir okej lite mot slutet på säsong 2, men från säsong 3 och framåt så är den lika bra som när Buffy var som bäst. Man börjar till och med gilla Dressman vampyren själv... (bästa beskrivningen någonsin)

#3 - - S:



cj; Onde willow är tuffast.



Malin;

Jag har sett en del Angel, dansk teve (jag bor söderut) körde buffy-angel back to back på söndagseftermiddagarna runt 99-2000, men helt klart läge att återses tackar för påminnelsen.

Ska göra en avstickare med Firefly - som ingo varmt rekomenderat- först och vila mig från vampyrerna ett tag.



#4 - - Maria:

Åh, Buffy. <3 Min favoritserie tillsammans med BSG.



Jag såg om hela serien för något år sedan och det är alltid intressant att upptäcka nya saker, eller upptäcka att man själv har bytt åsikt om någonting. När jag följde Buffy på tv första gången var jag t.ex. inte alls förtjust i Anya utan tyckte att hon var rätt irriterande. Nu fattar jag inte hur jag kunde tycka det, Anya är ju en lysande karaktär. Fan bara Spike som är bättre.



Jag har nyligen börjat se Angel. Att det dröjde så länge innan jag vågade mig på det berodde på att jag tyckte att han var rätt trist i Buffy, så hur kul kunde hans "egen" serie vara? Svaret är att Angel-Angel är en trevligare bekantskap är Buffy-Angel. ;)



Och bra val att plocka upp Firefly. Underbar serie, synd att den blev så kort.

#5 - - Maria:

"eller att de lesbiska undertonerna mellan Willow och Tara faktiskt tillåts att utvecklas till ett förhållande. Något som jag misstänker var ganska kontroversiellt i de moralkonservativa förenta staterna."



Mm, något jag reagerade på är hur länge det tar innan deras förhållande framställs som sexuellt i jämförelse med hur heteroparen i serien framställs.

#6 - - S:

Maria; battlestar? har inte sett den, fått för mig att den är ungefär som star trek eller nåt.

Ja precis, det var väl känsligt kan tro. Annars tycker jag serien är ganska politisk inkorrekt i jämförelse med andra serier, i synnerhet om de riktas mot en yngre publik. I buffy gökas det på rätt bra utan att det ska moraliseras.



#7 - - Maria:

No no. Battlestar Galactica sparkar Star Treks (och de flesta andra rymdseriers utom möjligtvis Fireflys) rumpa till andra sidan galaxen. ;)



Och det beror på att fokus inte ligger på att det är "science fiction i rymden med massa coola grejer" utan fokus ligger på att det är en bunt människor som har hamnat i en riktigt jävlig situation.



Är för lat för att skriva mer nu så jag länkar till någon annans hyllningstext istället: http://www.piruett.se/2010/03/20/battlestar-galactica1/ ;)

#8 - - miri:

det är väl knappast en hemlighet att jag älskar buffy! håller med om the initiative dock gillar jag säsong fyra för att de liksom börjar växa upp, älskar ju buffyserien för att de lyckas integrera monster och vanligt liv så bra. håller med, mayor wilkins är en i underbar skurk (gillar glory med). fast jag har svårt för säsong tre för att moralen inte är så fräsch med buffy kontra faith. annars är säsong fem och sex favoriterna, gillar hur den blir mörkare. och jag har läst att det vart ramaskri i staterna när det gällde tara och willow, och att de inte fick kyssas i bild av bolaget innan de bytte bolag, vidrigt att kärlek kan vara så upprörande.

#9 - - S:



maria;

haha, kanske inte min favoritsida direkt... Men jag ska ge BSG en chans framöver, tackar för tipset.



Miri;

Ja, trots vad jag tycker om initiativet så är faktiskt säsong 7 blekast tycker jag allt. Älskar hur de verkligen bär karaktärerna från tonårstid till vuxenallvar.

Aha, det är därför man inte får se dem kyssas i det där drömavsnittet (som jag tror är i slutet av säs. 4?)



Till top