Älsklingsfloden
"Jag vaknar av att far håller fast mina handleder. Jag har slagit upp ett blödande märke på hans överläpp. Min mun blöder också, och smaken av jord och järn kommer inte att försvinna med hjälp av alkohol, inte ens med den ljuvliga silvriga rom som jag lever på den här kalla våren, den som tycks kunna bedöva och lindra det mesta. Hela dagen kommer jag att spotta blod och någonting som liknar jord.
Dina drömmar är konstverk, säger min far där han går längs floden vid min sida och fångar upp mina drömbilder med sin intensiva kisande blick, som om han vandrade omkring i ett sommarsvalt museum och betraktade målningar av näckrosor. Själv finner jag mina drömmar enehanda och repetiva. De handlar alla om sex, kött, ensamhet."
Jag var inte bekant med stridsbergskan sedan tidigare men blev nyfiken när min vän alice skrev så fint om hennes senaste bok Darling River. Och det var en... märklig, men förtrollande upplevelse. Jag hade boken med mig i västerled och så fort tillfälle gavs kastade jag mig över den. Det är egentligen ingen roman i traditionell bemärkelse, utan en flera fragmentariska berättelser och lika delar suggestiv poesi.
"Jag såg på mitt ansikte i backspegeln. Jag såg mina blyertsgrå ögon och de värkande bruna framtänderna som med tiden kommit att likna bränt socker. Jag såg ögonfransarna vars skuggor föll över mina kinder, halsens valkar och stygnen som löpte mellan örat och klänningens urringning som jag ofta vid en hastig blick i spegeln förväxlade med taggtråd. Jag hade alltid en känsla av att jag befann mig i någon annans dröm, en saga berättad av en främling vars ansikte jag aldrig lyckades få syn på. Om nätterna drömde jag att denna främling förföljde mig i bil genom övergivna kasernområden och gator i främmande städer och varje gång jag vände mig om var bilen förarlös. Jag föll och jag reste mig och sprang vidare och när jag sprang genom den okända stadens gator kände jag hans blickar bränna i ryggen. "
Berättelsen om Dolores tar sitt avstamp i Nabokovs klassiska roman Lolita. Jag tror inte att det är nödvändigt att ha läst Lolita för att uppskatta Darling River, men det är anledning att göra det kanske. Stridsbergs prosa är drömsk, obehaglig och nästan smärtsam vacker. Är hon lika vansinnigt skickligt stilistisk i sina övriga böcker måste jag införskaffa även dem.
Hennes fantasibild av amerika, floden i södern, ett land som inte finns är stålande. Som ett collage ur populärkultur och amerikansk litteratur, vilse bland de svenska djupa skogarnas tungsinne. Jag kommer att tänka på Lynch, speciellt Twin Peaks, liksom den halvdassiga Laura palmers dagbok med sin täta surrealism och mörka, förvridna sexualitet. Så leds bitvis berättelsen in på en försvunnen flicka vid namn Laura, och jag undrar om tp-vibben kanske var högst medveten?
"Jag är barfota, min klänning är för tunn för årstiden och volangerna har för länge sedan förvandlats till grågula trasor. Natten, sanden, insekterna, vågorna och vildhundarna som rör sig oberäkneligt i mörkret omkring mig. Jag är rädd att hundarna ska känna stanken från mitt underliv och komma närmare. Jag fryser, jag gråter, jag ångrar mig nu, mitt hår är tovigt och när jag rör vid det blir handen brun av lera, en fadd sirapsaktig doft, jag längtar tillbaka in i bilens värme, jag längtar hem till min kammare, jag rannsakar mig själv, jag är verkligen smutsig, jag är kriminell, jag är ett slarvigt ihopsytt exemplar av flicka."
Du kommer att sluta som kulturelitist, Stewe :) Allvarligt talat, jag läser gärna kultursidorna och har väl följt recensionerna av Stridsberg genom åren, svårt att undvika, men om du också gillar den här så är det desto större skäl att kolla upp henne.