Du kan inte ta mig
"Mästarens grotta...?"
Tristram uppfattade det som en djävulusisk anblick. De snirkliga, nästan rokokoartade mönster som tatuerats över armarna, i den unga kvinnans mjuka, bleka hud, geometriska former, groteskt stiliserade blommor och rankor, hieroglyfiska figurer av ett slag som Tristram aldrig förut sett, utom möjligen i marginalen av vissa medeltida eller orientaliska skrifter.
Symbolerna som etsats in i hennes späda unga bröst och mage var överdådigt utsirade och exotiska. En del av dem liknade mönstret av påfågelsfjädrar med turkosa, juvelinfattade ögon. Uppblandade med dessa och andra figurer fanns ockulta symboler som i kilskrift, arrangerade i strofartade mönster av tre eller fyra rader. Symbolerna bildade nästan ord eller var retsamt välbekanta som framskymtade i en dröm. Var någonstans hade han sett sådana figurer förut? Hade han någonsin sett dem eller "mindes" han dem på något sätt just som i en dröm?
Gotiskt mörker, klassisk deckargåta och viktoriansk stramhet... Genom Rosamond Smith andas genrenas giganter med ett och samma andetag. Den svarta humorn är slående och berättelsen höll mig på tårna under dryg bilfärd från Svinesund till Södra Halland.
En viss kritik dock; berättelsen utspelar sig sent 70-tal, tidigt 1980-tal, vilket rimmar jävligt illa med den ålderdomliga berättartonen. Att datera berättelser är ibland nödvändigt, ja rentav önskvärt, men till den här berättelsen tillförs faktiskt ingenting, snarare tvärtom.
(så nu får man ju hoppas att Rosamond läser det här och tänker sig för i fortsättningen...)