stewe

Det fanns en brunn på gården
Som sedan länge gått i sin
Far täckte över hålet
Med plankor och block av granit


Brunnen lockade oss
Som ville den dela med sig av en hemlighet
Där vi lekte över fälten under solen
Så som barn gör när dom inget annat vet


Far sade till oss ungar
Att låta locket ligga där det lagts
Men med åren glömde vi
Både brunnen och vad far hade sagt


När jag fyllde sexton köpte jag
En svart läderjacka i en second hand butik
Den blev min markör
En vilja att vara annorlunda och unik


Far sa; vilken sliten lump
Tror du det är nåt märkvärdigt med dig
Och jag hörde på hans röst
Att det var bäst att jag passade mig


Det var tyst vid middagsbordet
Allt som hördes var väggklockans tickande
När far öppnade munnen
Var det för pikar om sena nätter och drickande


Jag minns den dagen
Han slog min skivspelare i bitar
Varje vinylskiva till skärvor
Slet i trasor min läderjacka med nitar


Jag rusade ut i bara kortärmat
Gråten i halsen den klöste och sved
Jag sprang över fälten
Ville bara bort och bli lämnad i fred


I skymningen irrade jag planlöst
Drömde om den dag jag skulle vara fri
Som ett löfte i dunklet
Pulserade luften av elektrisk energi


Jag fann mig inte långt ifrån
Den gamla brunnen Far så ofta varnat oss för
Nu var det som att något kallade
Någonstans ur marken där långt nedanför


Det sjöng i murkna gamla plankor
Alltmedan sprickor åt sig genom block av granit
Brunnen strålade som av silver
Förtrollad, famlade och snubblade jag mig dit


Vad Far en gång lagt till lock
Bar jag åt sidan och steg i brunnen ner
Mörkret omhöljde mig redan halvvägs
Kommen till bottnen såg jag alls ingenting mer


Förutan ljud och ljus
Satt jag på brunnsbotten i lång tid
Ensamtankar förtärde mig
Och jag lät mig villigt förtäras bit för bit


I brunnens svarta tomhet
Kom till mig det som finns i mitt inre än
Det har följt mig sen dess
Så som en skugga och som en vän


Likt demimonds metamorfos
Jag ömsade skinn och blev som ny
Jag steg upp ur brunnen
Just när solen så stillsamt börjat gry


Dammet virvlade från fältet
Det bodde en annan styrka i mina steg
Far måste ha sett det
Där han satt vid köksbordet och teg


I mina ögon brann svart eld
En stjärnlös avgrund skapad långt från ljuset
Med gryningssolen i ryggen
Var min skugga längre än alla andras i huset


Jag lämnade gården
Krökt och skev blev den väg jag gick
Jag mötte många men ingen
Med samma mörker som jag i sin blick


Jag blev ett med massan
I beiga skor och kamouflagerock
Ibland i lönndom, ibland
med öppet förakt mot denna fårskock


Ibland når mig brev från syskonen
Taffliga, illa skrivna som jag aldrig besvarar
Där står att hemmanet blev en ödegård
Och att fälten där vi lekte som barn står obrukbara


Vad bryr väl jag mig om gården
Eller ens om brunnens hemlighet finns kvar
Men jag minns dina ögon
när jag vände dig ryggen den dagen …Far