Absolute Sandman vol 2
Neil Gaiman är i sin sämsta stunder inte någon som betraktar världen utifrån, (som så många författare gör) utan någon som betraktar den uppifrån. Man anar något nedlåtande och en fjärmelse från människorna det handlar om, berättarjaget blir någon som ler överseende med självgod distans.
Sen finns det några av hans berättelser - Coraline och ännu mer Graveyard Book- som känns tillrättalagda och anpassade för en bred publik i olika åldrar. Många verkar ju gilla en lagom dos gotik och harmlöst elaka glimtar av mörkret, så varför inte ge dem det?
Men kanske har jag fel. Kanske Neil bara gör vad som faller honom in, och det bara råkar vara ganska tillrättalagt och passa både stora och små, vad vet jag.
Till Gaimans fördel får jag säga att han i sina bästa stunder är en fantastisk historieberättare och har en förmåga att omedelbart fängsla en läsare. Själv föll jag hårt för Stjärnstoft, och golvades helt av Amerikanska Gudar några år senare, som antagligen hamnar högt på en lista av favoritböcker, om jag någonsin gör en sån lista. Uppföljaren Anansi Boys var underhållande, men mer på ett torrt, småskojsigt brittiskt vis, och kändes ofta ganska långt från sin föregångare.
Sweet dreams are made of this...
Så till sist var det dags att på allvar bekanta sig med serien som gjorde Gaiman till en favorit inte bara bland kajalsminkade gothfjortisar, utan också bland gamla rävar som Pål Eggert. Handlar om härskaren över drömriket, av grekerna kallad Morpheus, i serien ofta kallad Dream men har även många andra namn. Serien handlar också mycket om hans syskon som heter saker som Death, Despair och Destiny, helt enkelt för det är vad dom är.
Absolute Sandman är feta samlingsvolymer, jag hade nog inte fattat hur feta, förrän biblotikarien lassade upp volym 2 på disken. Kändes lite som att bära hem en bibel från fjortonhundra-nånting - Tjocka pärmar, uppförstorat format, omkring tjugo serietidningar samlade dvs uppåt sexhundra sidor seriekonst i varje volym, även om så kallat bonusmaterial tar upp ett ohemult stort utrymme. I mitt tycke lika intressant bonusmaterial som bakom-filmen-dokumentärer på dvdfilmer.
Familjen endless...
Det var inget problem att köra igång med volym 2, efter några sidor hade jag koll på upplägget. Blev lite paff över att det jag tyckte var häftigast med amerikanska gudar - nämligen att återanvända gamla hedniska gudar och gudinnor- var ett grepp som Gaiman redan utvecklat i Sandman.
I volym två är helt klart de bägge långkörarna Seasons of mist och A game of you den största behållningen, även om jag slukade allt i volymen med samma välbehag. Kortisen med Lady Constantine var dock svårläst pga handstilen som textats i rutorna för att ge ett gammeldags intryck. Har aldrig klarat de där snirklarna speciellt bra.
Den absoluta favoriten blir Seasons of mist. En berättelse där Morpheus av olika anledningar ska besöka Lucifer i helvetet. Väl på plats får han beskedet om att den gamle djävlen har bestämt sig för att gå i pension och inte längre vill ha något helvete att pyssla om. Morpheus får nyckeln till helvetet, och snart bjuds det till stormiddag i drömriket; vem eller vilka ska bli Lucifers efterträdare? Gamla gudar och andra typer radar upp sig, spekulanterna är många och ganska enträgna. Och det är ändå bara början.
Fan själv..
Jag har funderat på att läsa om Sandman och nu när du tog dig an detta epos så blev jag stimulerad att börja så smått. Jag läste mig övermätt på dem för många år sedan, men nu kändes de lite nya igen.
Jag tyckte rätt bra om Coraline, men Amerikanska gudar var ju rent fantastisk.
Sedan tycker jag du har rätt - och formulerar dig väl - i din kritik av Gaiman, den där ovanifrånstilen är rätt jobbig ibland.
Apropå Coraline så såg jag den med mina barn. Sonen blev lite smårädd, dottern som är 6 år började gråta i slutet när spänningen släppte. Jag var lite orolig efteråt, men hon verkade gilla filmen mer än hon var rädd för den. Det här med knappar till ögon pratar hon om ibland och är rätt fascinerad av.