Sauermugg Redux av Stig Sæterbakken
Jag skrattade så högt att en gammal tant förfärat vände sig om på stranden.
En av de absolut roligaste böcker jag läst. Här är ett utdrag från sid 39-40
En av de absolut roligaste böcker jag läst. Här är ett utdrag från sid 39-40
"Det gick så långt att hennes anklagelser förstörde aptiten för mig (det är konstigt hur vissa saker hänger ihop). Hon sa att jag slukade maten. Jag brukade svara att ja, jag slukar maten, FÖR ATT SLIPPA KÄNNA HUR JÄVLIGT DEN SMAKAR! Och det var sant: när jag någon enstaka gång hade oturen att hejda mig mitt i en tugga var det som att tiden stannade, som om världen gick i stå, och då var smaken där på ett ögonblick, då exploderade den, utan ett ljud, i munnen på mig med sin ruttna stank av död.
"Så gott du luktar", slank det ur mig när jag hade varit i badrummet alldeles efter en av Fillas vänninor som besökte oss och skulle stanna i några dagar - hela det lilla varma rummet var fyllt av en härligt krämig atmosfär- van som jag var vid den härskna doften av Fillas genitalier.
Vänninan måste ha uppfattat kommentaren som en erotisk framstöt, för jag hörde henne tassa omkring i gästrummet (vägg i vägg med vårt sovrum) tills jag somnade, och vid frukosten nästa dag ignorerade hon mig fullständigt, som om hon hade vandrat i cirklar natten igenom och bara väntat på att jag skulle komma och kasta mig över henne.
Men hon har alltid varit något av en skämtare, Filla. Hon älskade upptåg, hon hade alltid små spratt på lut, det var kanske det jag tyckte om med henne, jag minns inte riktigt...
I början brukade vi slå varandra, i all vänskaplighet så klart, men inte utan att samtidigt lägga precis så mycket kraft bakom slagen som vi tyckte att vi kunde tillåta oss. Vi vande oss snart att frukta det värsta när vi passerade varandra i vardagsrummet eller köket... så fort hon kom åt slog hon mig i skrevet... fick hon in en fullträff föll jag på knä på golvet och kunde bli liggande i flera minuter, darrande av en blixtrande smärta, som om pungen rymde ett eget litet hjärta.
Vi skrattade varje gång vi lyckades, men segrarens skratt var nog mer ett utslag av nervositet än av egentlig tillfredsställelse, för en sak visste vi, att nästa gång kommer det att gå ut över mig.
Till slut hade det gått så långt att vi ovillkorligen kröp ihop och skyddade våra mest utsatta delar så fort vi kom i närheten av varandra av fruktan för ett plötsligt angrepp. Hon räckte mig en kopp kaffe en gång, jag uppfattade det som ett slag och skyddade mig reflexmässigt med resultatet att koppen studsade mellan väggarna och sprack, och det mesta av det glödheta kaffet hamnade i ansiktet på henne...
Vi hade gått för långt, det var uppenbart för henne, några blanka ärr syntes fortfarande svagt på hennes kind... men samtidigt var det nästan omöjligt för oss att låta bli, vi gjorde det utan att tänka, skyddade oss såväl som delade ut ett par blixtsnabba slag så fort vi såg chansen, och ingen av oss, det var det som var problemet, vågade riktigt räkna med att striden var över så att man kunde uppföra sig normalt igen...
Det händer att jag smockar till henne för gamla tiders skull. En gång tappade hon en tand, hon svalde den innan hon hunnit samla sig ordentligt men hånflinade tappert... Sedan dess har det varit som en liten vindpinad kyrkogård inne i munnen på henne. "Kom min kära", säger hon och ler, och det enda jag kan tänka på är döden.
Okej, om jag läser Saeterbakken så blir det den här :)