Norwegian Wood
Numera inser jag att allt man kan placera i det ofullständiga kärl som kallas text är ofullständiga minnen och ofullständiga tankar. Och i takt med att de minnen som har med Naoko att göra bleknar alltmer inom mig tror jag att jag förstår henne allt bättre. Numera förstår jag också varför hon bönföll mig att inte glömma henne den där gången. Hon insåg det naturligtvis. Att minnena som hade med henne att göra en dag skulle förblekna. Det var därför Naoko hade bett mig minnas henne.
"Är du snäll att minns mig för alltid, minns att jag har funnits?" När jag tänker på det, blir jag nästan outhärdligt sorgsen. För Naoko älskade mig aldrig.
Norwegian Wood är en väldigt pratig och en väldigt vemodig berättelse. Boken börjar med en återblick som redan där berättar att det här knappast slutar lyckligt. Men det gör det. Kanske. Åtminstone på ett sätt.
Historien utspelar sig i ett Japan, slutet av sextiotalet, början av sjuttiotalet. Universitetsstudier, revolter, klädesplagg och musik spelar viss roll, men samtidigt har tidsandan ingen direkt betydelse för berättelsen. Det handlar om universiella ämnen såsom förälskelse, sexualitet, uppväxt, självmord, depression, ensamhet - ja ni fattar.
Trots (eller kanske tack vare) pratigheten huvudpersonerna emellan, är det svårt att inte komma obscent nära människorna det berättas om. Tack vare Murakamis stilistiska förmåga känns skildringarna närgångna och ibland svårlästa. Speciellt svår var en passage där en av huvudpersonerna förlorar en närstående i cancer. Trots att det snart är tretton år sen jag förlorade en närstående på samma sätt, kunde jag inte låta bli att bli medtagen. Då fick Murakami vila någon vecka medan jag andades ut och läste något annat.
Men romanen rekomenderas å det varmaste ändå.