Grönt Glitter
Så, mina vänner...
Sedan sist har jag skrivit på när jag orkat och hunnit. Smått influerad av Påls tilltag att slänga upp ett utdrag från sin nästa roman, slänger jag härmed upp ett utkast från den tilltänkta novellsamlingen. Det är ett obearbetat stycke så det finns säkert gott om missar, men kom gärna med konstruktiva kommentarer.
Ett slagregn kommer in från väster, piskar hårt mot torgets trottoarer och de halvtomma parkeringsrutorna. Pensionärer står i spridda grupper vid ingången till matbutiken och banken. Krökta som olycksfåglar över sina rullator och käppar. Regndroppar samlas till rännilar och rinner nedför butikernas panoramafönster. Patrik tänker att fönstren är hungrande munnar, och regnet är strängar av de svulten saliv.
Utanför kiosken på hörnan står Matte, Sari och Alexandra i skydd av markisen. Matte är klädd i mörka och eleganta kläder, medan Sari och Alexandra som vanligt har sina röda täckjackor, gympaskor och svarta Adidasbyxor. De båda tjejerna ger Patrik varsin kram, och Alexandra tigger till sig en cigg.
”Tjena, hur är läget”, frågar Patrik Matte, men han bara nickar till svar och rycker på axlarna. Han ser obekväm ut med att Patrik står där tillsammans med dom, plockar fram sin mobil och trycker förstrött på den. Siri frågar om Patrik ska ut något till helgen, men han svarar att han inte vet än. Alltid händer väl nåt.
”Har du träffat Valentina någonting”, frågar Alexandra, ”hon är skyldig mig tvåhundra”.
”Nej, vi är inte ihop längre”, svarar Patrik, ”det var ett tag sen nu”. Han känner hur regnet klibbat fast sig i ansiktet, hur det fortfarande droppar från hans nästipp. Blir till fläckar på den torra trottoarremsan under markisen.
”Jo vi har hört det”, säger Alexandra och stryker undan luggen från pannan, ”men jag tänkte att ni kanske brukar ses ändå”.
”Det är väl kanoners att du dumpat den där jävla blattehoran”, säger Matte och flinar brett. Hans tänder har en gulaktig färg, som om han inte borstat dem på länge. Han tittar mot Patrik, som vänder bort sin blick och inte svarar någonting. Några år tidigare var Matte ordförande för Nationell Ungdoms lokalfraktion. På handleden finns den intatuerade varghaken fortfarande kvar, även om Matte nu för tiden tjänar sina pengar som pulverpojke för albanerna.
”Äh Matte sluta, vad elak du är”, utbrister Siri, men både hon och Alexandra skrattar gällt och tillgjort högt, som om Matte precis avslöjat en pinsam hemlighet om Patrik, som om han själv inte visste att Valentina var utländsk.
”Jag måste nog dra nu”, säger Patrik och fimpar cigaretten mot marken, ”Jag ska upp till Irina en sväng.”
”Hälsa henne från oss”, säger Alexandra. Han kan höra hur de tre pratar och skrattar medan han fortsätter över torget. Kanske är det åt honom. Matte har alltid varit en skitstövel, han är lätt att avfärda. Men tanken på Siri och Alexandra hänger envist kvar. Liksom minnet av hans egen jävla tystnad.
Patrik tänker på hur alla, inklusive han själv, brukar snacka om hur fräscha Siri och Alexandra är. Nu lade han för första gången märke till den där äckliga lukten av hårgele och otvättat hår. Den kletade kajalen, och det tjocka lagret makeup som ändå inte lyckas täcka aknen på deras pannor och deras hakor.
Han ser framför sig hur de öppnade sina läppar till vulgära gap för att vräka ut sitt skratt,. I deras blickar finns ingen lyster, tänker han, och inga gnistrande tankar. Även om de tittar med vidöppna ögon, ser dom ingenting.
Ett blygt leende leker i Irinas mungipor när hon öppnar dörren. Hon är osminkad men ändå vacker, de ljusa slingorna uppsatta enkelt. Inifrån lägenheten gråter ett barn.
”Det regnar mycket ja”, säger hon på bruten svenska. Patrik är inte säker på om det är en fråga eller inte. Han skälver i hela kroppen, men gör sitt bästa för att le lika vänligt tillbaka.
”Kan man säga. Är Heino hemma?”
”Nej, han är i Malö”, säger Irina och öppnar dörren på vid gavel, ”men kom in Pattri, gå på köken.” Patrik hänger av sig i den mörka tamburen, och ställer de blöta gympaskorna tätt intill elementet. Kanske hinner de torka. Hans strumpor lämnar blöta avtryck på golvet.
”Kaffe, öl”, frågar Irina när han kommer in i köket, ”jag ha maten och så det räcker till”. Vid bordet äter två barn spagetti och köttfärssås, bägge fortfarande i sina pyjamasar. Den ena är snorig och svullen runt ögonen, och Patrik tänker att det nog var han som grät. De verkar inte reagera på hans närvaro.
”En öl hade varit gott”, säger Patrik och flyttar fram en stol till köksfläkten där askfatet redan står framställt, mitt emellan spagettigrytan och stekjärnet med köttfärs. Irina öppnar en burk och ger honom, lutar sig ned över spisen och tänder en cigarett. Hon doftar mjukt av sköljmedel och tvål.
”Jag skulle hälsa från Alexandra och Siri”, säger han och tar en djup klunk av ölen. Det skälver till i axlarna, och han tar ännu en klunk, ”jag mötte dem precis nere på torget”. Irina snörper på munnen, alltmedan en slinga av rök virvlar ut från hennes mungipa. Hon ser forskande på honom.
”Jaså dem flickorna”, säger hon långsamt, ”är dem dina vänner Pattri?”
”Nej inte direkt. Jag vet vilka dom är. Brukar komma på fester och så.” Irina nickar, som om hon redan visste vad hans svar skulle bli. Kanske gör hon det också, Patrik vet att hon inte är som andra.
”Du vet vad dem göra, va”, frågar hon och tittar honom i ögonen, ”på den datorn vad dom göra? Flickor som dom, vi säger i mitt land… inte så bra. Inte så bra för dig Pattri.”
”Menar du att dom blåser folk.. alltså lurar folk på Internet?” Ölen är nästan slut, Patrik reser sig själv och hämtar en ny i kylskåpet. ”Det förvånar mig inte direkt. De hänger ju med den där Matte.” Han tömmer de sista dropparna i munnen, innan han öppnar den andre.
”Nej, nej”, säger Irina och skakar kraftigt på huvudet, ”det är inte sån jag menar. De gör annat. Med kameran och du vet..” Hon himlar med ögonen och nickar mot barnen. Patrik nickar, och av någon anledning känner han hur en rodnad sprider sig över halsen, vidare upp mot ansiktet. Bilder dyker upp framför hans ögon, Alexandra och Siri framför webbkamerans vidöppna argusöga. Halvslutna munnar, fuktade läppar och glansiga ögon.
”Det var det jävligaste. Hade jag faktiskt ingen aning om”, säger han sanningsenligt, och tänder ytterligare en cigarett. Han ser Mattes irriterade blick framför sig när Patrik ställdes sig hos dem under markisen. Kanske kom han olägligt.
Ett av barnen vid bordet kladdar med sin tallrik, drar skrattande gaffeln kring spagettin och lyfter den uppåt så att köttfärs droppar över bordet. Irina ryter till, och tallriken flyttar sig från ena sidan bordet till den andra, balanserades alldeles på kanten. En rysning far genom Patrik och han tappar nästan cigaretten. Fast han sett vad Irina kan göra tidigare, blir han lika överraskad varenda gång. Det är som elektricitet i luften. Som annalkande åska. Han kan känna hur håren på hans handlov och underarm, reser sig upp. Barnet ser skamset ut, och ber om ursäkt med ynklig röst. Irina säger någonting på ryska och barnet lämnar bordet med hängande huvud, och försvinner in på sitt rum. Snart följer den andre efter, och de kan sätta sig med askfatet vid köksbordet.
”Vad gör Heino i Malmö förresten”, frågar han, mest för att byta samtalsämne, ”är det jobb eller?” Irina berättar att sedan senaste domen, var Heino tvungen att skaffa jobb. Om inte annat så för syns skull. Så han började hos ett bemanningsföretag, som skickar iväg honom på resejobb titt som tätt. Han är en duktig maskinreperatör i grunden, och Patrik nickar. Han har själv sett Heino fixa motorer som ingenting, medan han själv har stått som ett fån och druckit bärs bredvid.
Men Irina berättar att snuten och frivården inte lämnar Heino ifred ändå. När han är hemma måste han lämna urinprov tre gånger i veckan, och snuten har gjort razzia flera gånger i lägenheten bara senaste månaderna.
”Men de inte hittar nått”, skrattar Irina. Hon lutar sig över bordsskivan och viskar förtroligt, ”jag vet förstår du. När de ska komma jag vet. Så dom gå här du vet, runt i mitt hem och titta. Vara tuffa polisen. Men inget! Så dom titta i barnets rum du vet. Men inget där heller!” Patrik skrattar också. Ett stilla brus i tinningarna får honom att vilja sjunka längre ned i stolen. Lyssna på Irinas sjungande, brutna svenska resten av dagen. Men istället tar han en öl till, Irina tar också en. Ciggen är slut, men Irina håller fram sin ask åt honom.
”Nu jag tro de inte kommer mer hit”, säger hon. Hon grimaserar och hytter med pekfingret. ”Var har ni gömt det? Fram med det nu för fan!”
”Det lät ju precis på pricken”, skrattar Patrik och de sitter tysta igen. Dricker sina öl. Ute har det slutat regna. Men vinden får träden att svepa fram och tillbaka, och tunga mörka moln rullar fram över takåsarna. Inifrån barnens rum hörs musik och gälla, ljusa skratt. ”Och på tal om det”, säger Patrik och harklar sig, ”har du något hemma? Skulle behöva en tvåa.” Irina reser sig från bordet och plockar i en av köksskåpen.
”Ja, en tvåa har jag färdig. Har du pengarna på dig”, frågar hon med nästan helt korrekt uttal, ”annars jag kan skriva opp.”
”Nej det är lugnt”, säger Patrik och plockar upp plånboken. ”Här. De är lite blöta, men det är nog ingen fara.” Irina får sedlarna och han får påsen. Fingrarna skälver när han öser upp några korn och formar dem till en svans på köksskivan. Han rullar en tjuga och drar upp. Lutar huvudet bakåt för några sekunder. Irina har hämtat varsin öl till, och iakttar honom med ett förstrött leende. Han drar ljudligt andetag genom näsan, tills han är säker på att allting åkt upp. Först då öppnar han burken och sköljer ned den fräna sulfatsmaken i halsen.
De hinner börja på ytterligare en öl, innan han känner effekten i nacken. Hur det sprider sig i vågor ut i armarna, fyller varje rörelse med rastlös energi. Efter ytterligare en stund släpper det i käften och orden börjar välla fram. Han berättar för Irina om vad den där idioten Matte sade om Valentina. Om Göran på arbetsförmedlingen. Om känslan av panik han får ibland av att sitta i de där myndighetsrummen, det är samma på snutstation, samma på soc, samma på öppenvården. Hans känner hur hans ögon brinner. Han kan sticka fingrarna i vägguttaget och få hela proppskåpet att explodera.
”Jag hatar det här jävla stället, bara en jävla håla”, säger han, och inser inte hur sant det är förrän han uttalar det. ”Jag hatar det verkligen på riktigt. Av hela mitt hjärta. Alla som bara går omkring och glor, håller koll på allt. Ändå ser dom inte ett helvetes skit! Det är som om de går omkring och blundar med öppna ögon.” Han stannar upp. Tar en djup klunk av ölen. Munnen är torr. Han märker själv hur han smackar med läpparna och hur tungan åker rundor i käften när han inte snackar. ”Men vem är jag att snacka? Jag är precis som dom. Jag bara flipprar bort min tid. Jag blundar säkert också för sånt jag inte vill se.”
Han tänder en cigarett men fimpar den igen, bara för att tända den på nytt sekunden efteråt. Irina lyssnar och dricker sin öl under tystnad. Sedan reser hon sig och öppnar köksskåpet, tar ut en påse och lägger dem mellan dom på bordsskivan. Pulvret i påsen är mörkgrönt, ändå glittrar det, som om tusentals smaragder krossats till stoft. Patrik tar påsen och tittar närmare på den. Grönt glitter, det är ingen hallis, ingen synvilla. Han väger den i sin handflata. Kan inte var mer än ett gram.
”Vad är det här för någonting? Det ser ju helskumt ut.” Irina ler inte längre, hennes röst är inte mer än en viskning mellan cigarettrökens slingor mot taket.
”Man kan säga Pattri… det öppnar dina ögon upp. Du se sån du inte sett innan.”
Ljuset från lampan i taket spelar förföriskt mot påsen. Det gröna pulvret tindrar och gnistrar.
Patriks fingrar letar sig fram till förseglingen.
Då rasslar det till i dörren, och han rycker till. Blodet rusar genom tinningarna som en störtflod. Som en lavin. Han möter Irinas rädda ögon över bordsskivan. Snabbt räcker han henne påsen, och hon låter den försvinna ned i en av sina fickor.
”Vems satanaa dojor står här och luktar”, ekar på klingande finlandssvenska från tamburen. Det är inte snuten, utan Heino. Patrik ropar att det bara är han, men överröstas av ungarna som far ut från sitt rum och ropar ”pappa, pappa”, i en kör. Heino kommer in genom köksdörren med ett barn på varje arm, och ett brett flin på läpparna.
”Vad fan ser jag”, säger han, sätter ned barnen och lägger en väldig labb om Patriks nacke och klämmer åt. Böjer sig ned nära inpå Patriks ansikte.
”Här kommer man hem från jobbet. Och vilken påtänd jävel sitter hos min kvinna och mina barn? Vem röker mina cigaretter och dricker min öl?” Patrik ler nervöst, plötsligt osäker på om Heino menar allvar eller inte. Den enorma handen kring hans nacke hade kunnat knäcka benen inuti som en murken gren. Tänk om Heino verkligen är förbannad på riktigt? Han tvingar sig att se in i Heinos rödbrusiga ansikte, det breda leendet bakom helskägget, gluggen mellan framtänderna, piercningen i ögonbrynet. Och de där klarblå ögonen, som av is och eld.
”Tjena Heino”, säger han, utan att låta nervositeten sippra ut genom rösten, ”hur var det i Skåne då?” Greppet lossnar runt nacken och istället får han en lätt dask i bakhuvudet. Heino går fram till Irina, böjer sig nästan dubbelvikt och hon försvinner in i hans väldiga armar. De står frysta i tiden och håller om varandra under tystnad. Den okonstlade ömheten i deras omfamning får Patriks ögon att plötsligt tåras. Jävla pulver, tänker han och drar en djup suck. Gör mig alltid lika känslosam.
”Skåne var rena skiten grabben, precis som vanligt. Bara massa skåningar där”. Heino öppnar en kökslucka och tar fram en flaska vodka. Ur ett annat skåp plockar han fram två snapsglas, ställer det ena framför Patrik. Sjunker ned mitt emot och tänder en cigarett. Irina försvinner med barnen in i sovrummet. Patrik tänker på det gröna pulvret i hennes ficka, så lockande och glittrande.
Heino häller upp suparna, medan han berättar om bemanningsföretaget. Han säger att de känner till den villkorliga domen och använder det mot honom. Han är så jävla trött på det redan och vill byta, men snuten och frivården är efter honom. Han måste jobba, annars kallar dom det för ett avbrott i behandlingsplanen.
”De jävlarna”, morrar han och häller upp en ny med detsamma han slukat den första, ”förra veckan var det Karlshamn, denna Malmö och nästa ser det ut som att jag får dra en husvagn med till satans Jönköping. Vete fan när jag kommer hem igen. Kanske blir det inte ens resan av. Man vet knappt vad som händer från dag till dag, ibland ringer dom bara timmar före. Är jag ledig måste jag alltid gå på helspänn med den där mobiljäveln i fickan.”
”Men du tjänar väl bra”, frågar Patrik.
”Jag tjänade mycket bättre på mitt gamla jobb, fast jag gör samma saker. Bemanningskräken tar procent på lönen. De håller inne på traktamentet, för vissa resor har jag inte fått ett skit.”
”Jamen så får det väl inte gå till”, säger Patrik och tömmer sitt snapsglas, ”vad säger facket?” Heino stirrar på honom under lugg, alldeles innan han brister ut i ett bullrande skratt.
”Facket, är du helt körd i huvudet grabben? Jag är inte med i nåt jävla fack.” Heino slår en väldig knytnäve mot det ena bröstet. En gest av stolthet. ”Farfar slogs mot kommunisterna under kriget! De finska lejonen! Må fan ta socialismen, som han brukade säga!” Patrik skrattar också, och de skålar så snapsglasen skvimpar ut på bordsskivan. Spriten tar udden av den värsta tjackeffekten. Han befinner sig i den bekväma zonen mellan energisk vakenhet och solid fylla.
”Nej du grabben”, säger Heino, ”det är vad som gäller nu för tiden. Man ska inte ställa för många frågor. Då är man obekväm och då slutar de ringa. Kanske får jag skulden, och då är helvetet igång igen. Så får man stå där och pissa hos frivården varje dag istället. Så ränner snuten här igen, och sociala hotar ta ungarna.”
”Det är för jävligt”, säger Patrik. De sitter tysta igen. Slår upp varsin snaps till.
Dag har hunnit bli kväll. Utanför trummar ännu en regnby mot fönsterrutan.
”Sverige är bara skit”, säger Heino. ”Jag borde ta Irina och ungarna och dra till brorsan i Finland. Där är allting annorlunda. Där har alla en möjlighet. Där är så vackert. Där är folk mänskliga, till skillnad från här. Har du varit i Finland någon gång Patrik?”
”Jag har fan aldrig varit nånstans", säger Patrik och tömmer sin snaps i ett svep.
Tack för läsningen, jag älskar som vanligt det du skriver och längtar efter mer.