Gorillablod
Ur novellsamlingen "Jag tänker ofta på Céline"
av Sture dahlström
av Sture dahlström
Igår lurade Bill av mig tusen pesetas. Han måste ha känt lukten av mig redan när jag passerade spanska gränsen.
Han är all right men kommer aldrig att skriva färdigt sin bok. Tillhör den bokpratande rasen. Vet allt om skrivande och struktur och komposition. Det jävliga är att han saknar förmågan att komponera. De femtio sidorna han har lyckats få ihop är döda och blodlösa och han vet om det.
Nu har han fått för sig att han skall skriva en bok om sitt lidande eländiga konstnärsliv, och varför inte? Han har material för en sådan bok i sig. En bok som skulle kunna bli en katastrof, en jordbävning, ett stort blödande sår.
När jag målar upp en sådan bok för honom blir han rädd.
Tanken på att släppa efter och löpa linan ut skrämde skiten ur honom. Han hade tänkt sig något helt annat, något åt det psykologiska och analyserande, något... Herregud, Bill, glöm alltihop.
Man borde öppna ådrorna på honom och tömma hela kloaken på ängsligt medelklassblod. Ersätta det med en slurk gorillablod och låta saken ha sin gång.