Blodsjägare
Det finns olika sorters jakt, det vet jag nu. Gentlemannajägaren, han som ser på storviltsjakten med Teddy Roosevelts ögon, som drar sig tillbaka efter en dag i markerna med en uppfriskande gin och tonic, är inte vad jag vuxit upp med. Pojkarna jag kände började jaga som unga. De var blodsjägare. De sökte dödsryckningen hos ett skjutet djur som flydde likt mjukt rinnande vatten den ena sekunden, söndersliten av kulan, och liggande på marken den andra.
När jag fortfarande gick på mellanstadiet, kanske tolv år, förirrade jag mig in i grannpojkens jakthydda, en koja av träplank, där djuren flåddes och delades. Strimlor av fuktigt, rosa kött hängde i snören och väntade på att torkas. Jordgolvet var rostfärgat av blod. Väggarna var klädda med fotografier av nakna kvinnor. Vissa flickor fläkte ut sig, andra hölls fast och blev påsatta. En kvinna var fastbunden, hennes ögon glasartade och brösten spända, strimmiga som vindruvor, och blev tagen bakifrån av en man. Jag kunde känna lukten av alltihop i den tjocka, blodiga luften. Det var den sortens jägare som jag kände till.
En liten flicka hittas mördad i journalisten Camille Parkers hemstad. Hon har blivit strypt och alla hennes tänder har dragits ut. Hon skickas dit för att övervaka utredningen. Väl där mördas ännu en flicka med samma tillvägagångssätt.
Då staden är liten tittar alla snett på varandra och var och en är misstänkta i andras ögon. Trots det är invånarna väldigt förtegna och ingen vill ha med Parker att göra. Framför allt i polisen: eller snarare de vill veta vad hon har lyckats snoka reda på men de är inte villiga att ge någon tryckbar information till henne. Parker är dock inte den som ger upp utan hon lyckas nosa upp ett spår. Ett spår som leder tillbaka till henne själv och hennes minst sagt komplicerade barndom.
-Ja det låter som en deckarintrig. Ja, Vass Egg saluförs som psykologisk thriller. Detta till trots handlar boken egentligen om andra saker, så låt dig inte avskräckas.
Sällan har varsprängande familjeböljder stunkit lika illla, sällan har småstadselakhet och instängdhet skildrats lika effektivt. På den svenska utgåvan citeras den inte helt obekante Stephen King med orden; "Ett beundransvärt ruskigt opus, upphöjt av en vass penna och en ännu vassare insikt". Det är bara att hålla med Kingen, Gillian Flynn är en sjuhelvetes berättare.
Dammet från basebollplanen svävade några decimeter ovanför marken. Jag kunde känna smaken bak i halsen precis som te som fått dra för länge. Gräset växte högt i kanten av skogen. Jag var förvånad över att ingen beordrat att det skulle slås, utplånas som stenarna som hakade fast Ann.
När jag gick på gymnasiet var Garrett Park stället där alla möttes på veckosluten för att dricka öl, röka gräs eller runkas av precis innanför skogskanten. Det var här jag blev kysst första gången, vid tretton års ålder, av en fotbollsspelare med en pris tuggtobak innanför läppen. Ruset från tobaken berörde mig mer än kyssen, jag spydde vin kylt med små, rodnande fruktskivor bakom hans bil.
När jag fortfarande gick på mellanstadiet, kanske tolv år, förirrade jag mig in i grannpojkens jakthydda, en koja av träplank, där djuren flåddes och delades. Strimlor av fuktigt, rosa kött hängde i snören och väntade på att torkas. Jordgolvet var rostfärgat av blod. Väggarna var klädda med fotografier av nakna kvinnor. Vissa flickor fläkte ut sig, andra hölls fast och blev påsatta. En kvinna var fastbunden, hennes ögon glasartade och brösten spända, strimmiga som vindruvor, och blev tagen bakifrån av en man. Jag kunde känna lukten av alltihop i den tjocka, blodiga luften. Det var den sortens jägare som jag kände till.
En liten flicka hittas mördad i journalisten Camille Parkers hemstad. Hon har blivit strypt och alla hennes tänder har dragits ut. Hon skickas dit för att övervaka utredningen. Väl där mördas ännu en flicka med samma tillvägagångssätt.
Då staden är liten tittar alla snett på varandra och var och en är misstänkta i andras ögon. Trots det är invånarna väldigt förtegna och ingen vill ha med Parker att göra. Framför allt i polisen: eller snarare de vill veta vad hon har lyckats snoka reda på men de är inte villiga att ge någon tryckbar information till henne. Parker är dock inte den som ger upp utan hon lyckas nosa upp ett spår. Ett spår som leder tillbaka till henne själv och hennes minst sagt komplicerade barndom.
-Ja det låter som en deckarintrig. Ja, Vass Egg saluförs som psykologisk thriller. Detta till trots handlar boken egentligen om andra saker, så låt dig inte avskräckas.
Sällan har varsprängande familjeböljder stunkit lika illla, sällan har småstadselakhet och instängdhet skildrats lika effektivt. På den svenska utgåvan citeras den inte helt obekante Stephen King med orden; "Ett beundransvärt ruskigt opus, upphöjt av en vass penna och en ännu vassare insikt". Det är bara att hålla med Kingen, Gillian Flynn är en sjuhelvetes berättare.
Dammet från basebollplanen svävade några decimeter ovanför marken. Jag kunde känna smaken bak i halsen precis som te som fått dra för länge. Gräset växte högt i kanten av skogen. Jag var förvånad över att ingen beordrat att det skulle slås, utplånas som stenarna som hakade fast Ann.
När jag gick på gymnasiet var Garrett Park stället där alla möttes på veckosluten för att dricka öl, röka gräs eller runkas av precis innanför skogskanten. Det var här jag blev kysst första gången, vid tretton års ålder, av en fotbollsspelare med en pris tuggtobak innanför läppen. Ruset från tobaken berörde mig mer än kyssen, jag spydde vin kylt med små, rodnande fruktskivor bakom hans bil.
Flynn har ju varit aktuell på ett antal bloggar och verkat intressant. Får se när jag kan ta mig an hennes verk. Det här gjorde mig ju inte mindre intresserad...