Hel och Ren
Jag minns hur det äntligen blev långhelg och hur skönt det var att bara få ligga ned istället för att stå vid maskinen. Hanne tog Liam och Linnea med sig ut och jag gjorde mitt bästa att sova. Tröttheten var så total, mina händer ville aldrig sluta skaka och ibland blixtrade det till i ytterkanten av mitt synfält. Som att någon tog foto. Men när jag tittade ditåt fanns där ingen.
Jag låg raklång på sängen och slöt mina ögon hårt. Jag försökte få kroppen till att domna bort, att sväljas av dvalans avgrund. Men det kröp i mig, som insekter över min hud. Mina ben rörde sig rastlöst från sida till sida och jag fick för mig att lakanet skavde.
Min puls slog oregelbundet, jag kunde känna hjärtat fladdra oroligt i mitt bröst. Jag blev rädd att jag verkligen skulle somna och aldrig vakna igen. Att ungarna skulle hitta mig död där i sovrummet.
Jag fick för mig att hjärtat så sakta stannade av, ja nästan slutade slå helt och hållet för några sekunder… För att plötsligt öka våldsamt i takt, tills bröstkorgen bultade så hårt att jag fick sätta mig upp.
Jag är ganska säker på att jag grät där på sängkanten. Det gjorde jag rätt ofta på den tiden, det var som att tröttheten bröt ned allt som var jag, tills världen var en grå vägg av meningslöshet. Jag hade så svårt att koncentrera mig, så svårt att känna något annat än sorg och trötthet. Ibland såg jag mina barn skratta och leka, men utan att förstå varför. Sömnlösheten åt mig långsamt, den raserade inte bara minnescentrat, utan stängde också in mina tankar inuti mig själv, där de inte fick någon luft. Hanne kom på mig med att gå och mumla för mig själv. När hon frågade vad jag pratade om, kunde jag inte ge henne något svar.
Utanför skrek kråkfåglarna och jag fick för mig att jag hörde det skrapande ljudet från källaren, trots att det bara var eftermiddag. Jag kände att jag måste ut från huset, jag måste därifrån, om så bara för några timmar.
Det här äntligen blivit lite seriöst novellskrivande igen, trots att det inte ens är påskledigt ännu. Det är gott när maskineriet får utrymme och bränsle att arbeta igen. Det har blivit alltmer Jag-form på sista tiden, kanske är det helt enkelt dags för det, eller kanske de senaste berättelserna har krävt just det.
En tjej som arbetar på en städfirma berättade för ett tag sedan om hur de på senaste arbetsmötet blivit ombedda att städa sina bilar på helgen innan arbetsveckan. De kör med sina egna bilar till strandtomterna och herrgårdarna, och då är det bäst att lacken glänser antar jag. Då det bads att få biltvättningstiden inlagt i sitt arbetsschema sade de att det inte är märkligare än att man själv kommer hel och ren till jobbet.
Det har varit mycket sånt på senare tid. Eller så länge jag kan minnas egentligen, även om det är värre nu.
Alltför många är uppväxta i ett system utanför arbetsmarknaden, en verklighet där arbete inte alls lönar sig utan är något du ska utföra för att visa att du duger till, vara flexibel, inte vara rädd för att hugga i, bara för att sedan slussas vidare i systemet till förmån för en ny gratisarbetare när aktivitetsstödet upphör eller provanställningen löper ut. Och vi ska ju inte klaga. Vi var ju uppväxta under guldåren. Vi hade det oförskämt bra. Så bra i skolan. Alla resurser sattes in bara vi hade en fis på tvären. Och allt vi pekade på fick vi. Själv vadade jag genom lyxattraljerna som täckte mitt rum. De var så många att jag nästan snubblade över dem.
Men det lånades för mycket. Slösades. Och vi bör bära skuld även om vi bara var barn då. Varför utbildade vi oss inte. Vi som hade alla möjligheter. Alla chanser. Vi får helt enkelt sluta ömka oss. Sluta sjukskriva oss och mygla undan från att göra rätt för oss. Krypa ur offerkoftan och kisa förundrat och underdånigt mot den nyliberala gryningssolens kostnadseffektiva sken. Ta sitt Ansvar.
Aldrig mer sömnlöshet. Aldrig mer hälla i sig en halvliter sprit bara för att släppa spänningen i axlarna. Aldrig mer låta ett paket blöjor glömmas kvar under kundvagnen. Aldrig mer försöka pissa in genom polishusets brevinkast. Aldrig mer kasta någon i asfalten bara för att han är rik. Aldrig mer jagas av butiksvakter med cd-skivor i kalsongerna. Aldrig mer börja på ett sånt här inlägg och tappa tråden bara för att helt plötsligt sätta punkt när man blir för trött.
Du är så bra Steve. Skriv nu en redig bok, bli tokrecenserad och så känd och stadd vid kassa att du bara kan sitta och öla och rapa intervjuer hela dagarna...