Rorschachtest
RORSCHACHS DAGBOK 12 OKTOBER 1985:
Hundkadaver i gränden i morse
Däckspår på sprucken mage.
Den här staden är rädd för mig.
Jag har sett dess rätta ansikte.
Så inleds Watchmen. Fängslande, fjättrande från bildruta ett. De konventionella men ändå så för berättelsen passande teckningarna av Dave Gibbons accentuerar perfekt det excellenta språket hos Alan Moore.
Som liten knatte bläddrade jag en hel del i Väktarna (som Watchmen hette på svenska) hemma hos en äldre släkting . Den utkom som egen tidning 1987 i begränsat antal nummer liksom originalversionen i USA. Jag fascinerades av de explicita, sexuellt laddade och fruktansvärt våldsamma teckningarna men fattade antagligen inte mycket av den avancerade storyn.
Utom just kapitel V och allra mest kapitel VI-där Rorschach intar huvudrollen. De förstod jag. Psykopaten som straffade grymt och samvetslöst, i rättfärdighetens namn. Mina seriefavoriter Wolverine och Punisher ägde liknande drag, även om jag som äldre upptäckte en himmelsvid skillnad i dessa och Moores nyanserade och djupgående vigilanteporträtt.
De Kapitlen -Fasansfull symmetri och Avgrunden stirrar tillbaka- får mig än idag förtrollad bara jag slår upp dem och Rorschach är fortfarande den mest fängslande karaktären i Watchmen.
Världen är roderlös.
Drivs inte framåt av diffusa metafysiska krafter.
Det är inte Gud som dödar barnen.
Inte Ödet som slaktar dem.
Inte Försynen som matar hundarna med dem.
Det är vi.
Bara vi.
Identifikationen med den alienerade, våldsamme psykopaten har avtagit med åren, (som tur är kanske..) likväl kan jag inte låta bli att hålla med Rorschach och sympatisera med en del av straffen han utdelar. Omläsning innebär på många sätt en tillbakagång till barndomens endimensionella rättvisetänkande. Till en tid där rätt och fel målades i svarvitt, inte gråzoner.
Så mycket enklare än nu.
:)
Identifierade mig med schizofrena och typ Zelda i jurtjyrkogården galna
(måste se till att läsa watchmen)