stewe

Även framöver kommer Micke Nyqvist dansa i skärgården

Uppknäppt skjorta. Halvslutna ögon.

Förra inlägget handlade om en Dansk filmskapare, och på tal om dansk och film såg jag Den Sorte Madonnan nu i påsk. En gemytlig film om en strippa och en töntig snut på flykt undan banditer med en värdefull relik. Inget exceptionellt på något vis, men rolig på det där sättet en actionkomedi kan vara, åtminstone när den är från danmark. Det som fick igång funderingsmaskineriet var en scen där snuten i försök att vara djup och känslig berättar för strippan om hur han en gång var tvungen att äta en katt, vilket får strippan att nonchalant fråga om det smakade gott.

Jag försökte föreställa mig samma scen i en svensk film, men det var omöjligt, det enda jag såg framför mig var hur en brud på bred stockholmska istället skulle bröla; ”Har du ääätit en katt?? Du är ju för fan helt sjuk i huvvet!!”

Sen skulle troligtvis inte strippan i svensk tappning framställas som en rolig, snabbkäftad tjej med skinn på näsan som i Den Sorte Madonnan, utan som kedjerökande, ständigt ilsken med trasiga nätstrumpor och rinnande mascara. För det är ju så dom där människorna ser ut, det är ju så dom beter sig. Åtminstone i svensk film, där Reuben Salamander spelar hetlevrade utlänningar och Koksmicke i snutkostym vrålar; ”Ge mig ett naaaamn!!!” medan han muddrar upp skurkar i hästsvans och leopardkavajer.

Ju mer jag tänker, desto mer går tankarna i sick-sack. Är serefiguren Bamse och Lisbeth Salander två sidor av samma mynt? Den ena en medelålders kommunists våta dröm om underklassoffret som slår tillbaka mot överklassnassar och patriarkaliska konspirationer. En hyperintelligent dataexpert i tuppkam som besegrar hela konkarongen. Den andre en björn som alltid gör rätt, vet bäst, som på ett förnumstigt sätt berättar för barn om hur det ska vara. Mallig, klädd i gult och blått.

I arbetet med Pushertrilogin blandade regissören Refn riktiga skådisar med amatörer han raggat upp i nyhavn, just för att deras sätt att prata, röra sig och se ut stämde in på karaktärerna han ville få fram i filmen. Det var viktigare än scenskolebetyg ansåg Refn. Resultatet är svårslaget.

Jag såg för ovanlighetens skull bakgrundsmaterialet till This Is England ´86, och bland allt trist inbördes ryggdunkande syntes något väsentligt för framgången och trovärdigheten, nämligen att det är ingen avgrundsdjup skillnad mellan skådespelarna i serien och rollerna de ska gestalta. Upphovsmännen har rötter i det samhällsskikt de skildrar. Det är inga filmskapare med bergmankomplex som tillbringar sin tid på caféer och barer där de pratar om Konsten och Lidandet och Klassamhället. Det är inga odrägliga radhusungar som förätit sig på jänkarrullar och tycker en film är bra om så många som möjligt skjuts av snuthjälten och det är dramatiska biljakter genom söder. Det är framförallt inga skådespelare vars största mål i livet är att framföra Strindberg inför östermalmskäringar på Drrramaten.

Svensk film genomsyras av en uppblåsthet och självgodhet som känns typiskt inhemsk. Låt Hamrell och de andra göra publikfriande C-action, och låt cafédjupingarna göra konstfilm. En kultursfär som ser sig själv som fri och utmanande, samtidigt som den präglas av fantasilöshet och konformism. Det blir säkert en ny utredning snart, om SF och filmstödets riktningar. Men inget kommer egentligen att förändras.