stewe

Kors i taket skulle man ju ha barnvakt, så innan festiviteterna skulle ta vid var det inte mer än rätt att bjuda de glinen på något skoj. Därför drog vi oss ned till den så kallade Stadsfesten, som jag min tjurskalligt annars brukar bojkotta. Det var nämligen tal om en karusell av något slag.

I ryggsäcken packade jag några tax-free inhandlade starkpils ur den norske besökarens dignande förråd och så begav vi oss med barnvagn och allt ned genom parken efter vi sneddat bakom shellmacken.

Parken låg märkligt öde den dagen. Inte för att det borde förvåna någon, då ”ankdammen” som finns nånstans där i mitten snarare är en stinkande kloaksörja av stillastående murgelvatten. Till och med ankorna har slutat besöka den, och tro mig, ankor är inte så kräsna i vanliga fall.

Nere vid lekplatsen där parken slutar ropade ungarna Gunga! och minst en strupe i sällskapet tjoade Öööölll! Sagt och gjort, fick barnen känna vinddraget i håret och vi vuxna varsin välkyld maltdryck.

Den så kallade Stadsfesten verkade tidigt längs ströget mest handla om en massa svettiga nyllen och trängsel. En föraning som blev till verklighet då vi slutligen nådde torget där någon slags dansuppvisning pågick till allmän beskådan. Den lokala KRIS-styrkan hade sitt stånd uppe, och av alla i sällskapet var tydligen jag den som såg mest lämpad ut att ta emot ett flygblad om deras verksamheter.

Då dansuppvisningen bestod av flickjäntor i en ålder Pontus Enhörning föredrar begav vi oss snart med barn på axlar i vagn och runt fötter vidare genom folkmassan, där det hela utmynnade i marknadsverksamhet: äckligt godis, massa pärlor, skärp och annat krims-krams som inte var värt mödan. Och av den utlovade karusellen sågs inte ett jota.

Genomsvetta och med örona fulla av barnaklagan stampade vi vidare över kullerstenarna ned till Hästtorget. Där fanns en stor jävla scen, några öltält men varken band eller särskilt mycket folk förutom pensionärer.

”Glaaaaaaaasssss!!!” Verkade vara vokabulären för dagen, åtminstone från de minderåriga, vilket ökade på våra redan stressade steg att runda en hoppborg där understimulerade stackare for upp och ner i väntan på att livet skulle ta fart.

Medan barn serverades under markis och allt, seglade jag och den norske Björnen vidare nedåt gatorna där folkmängden var betydligt glesare. Shanghai-skylten lyste likt fyren i en ovädersnatt och vi gjorde omedelbart en vänstergir med apostlahästarna galopperandes ända fram till fönsterbordet.

Vi serverades pronto varsin skummande bägare i den nästan öde restaurangen, och trots att jag är fullt medveten sedan åratal tillbaka att det är en kinakrog sade jag av outgrundlig anledning Domo Arigato när glasen ställdes fram. Något norsken tyckte var prima skoj, och skrattade så skummet fladdrade i mustaschen. En kall jävel efter trängsel och idel besvikelser satt ändå som en dolk i rosenbad.

Vår lycka blev dock lika kortvarig som ölen, de söta små odjuren hade slukat glassen och halva bordsduken visade det sig, och nu stod hela entouraget utanför och blängde in på vårat nyss så fridfulla fönsterbord. Vi satte i oss slutsippen och fick rotation på arslet iväg genom parken igen, där vi tröstade oss med den tredje ölen för dagen, lite lösare i lemmarna och inte minst i käkhalvorna som glappade värre än nånsin mellan mig och norrbaggen.

Hemma blev det fortsatt ymnigt burköppnande, alltmedan vi blossade friskt, krängde fiskpinnar med makaroner och skickade barnen vidare till svärmodern. Det hanns också med en snabbdusch, där björnen efteråt bjöd friskt på sin tax-freeinköpta Oldspice tills vi bägge luktade skarpare än vi såg ut. Sedan var det dags att fylla ryggsäcken med en ny omgång öl, två halvor Vikingfjordvodka och blandevatten, innan jag, fästmön och norrmannen begav oss till polarn pär med fru, som behändigt nog bor på fem minuters avstånd. Där hann vi med några stadiga groggar samt okänt antal öl, innan sällskapet fylldes på med ytterligare två damer och ett stycke designated driver från de småländska skogarna. Och glasen självklart fylldes på nytt.

Norrbjörnen gick ut starkt och ökade, bland annat genom att förfära alla med att de norska rökverken numera kostar 90 spänn asken, samt vara ordentligt retsam mot alla i allmänhet. Fast på ett charmigt vis.

Den enda som var lite under isen var just polarn pär, som kvällen innan delat en liter whiskey med sin svåger och kört sabbath i källaren till småtimmarna. De andra var begivna på kvällens aktiviteter, medan jag som tyckte redan dagaktiviteterna på den så kallade Stadsfesten varit rena mardrömmen, hellre ville sitta och filosofera med fjordingcola under parasollet. Slutresultatet blev att alla åkte bil ned utom jag och polarn pär som slök återstoden av flaskorna innan vi vinglade oss ned till skymningen, sådär lagom sugna att överhuvudtaget bege oss nånstans.

När man väl når byjävlen, är det avspärrat överallt och en uniformsapa vill inte bara ha hundra pix i inträde utan också genomsöka min ryggsäck. Eftersom det vilade tre små fina aluminiumkamrater däri, valde jag att stanna utanför avspärrningarna och dricka upp dem medan polarn pär försvann inåt. Snart fick jag sällskap av en gammal bekant som berättade lite om vad som händer politiskt i kosovo just nu. Tyvärr har jag lite svårt att redogöra exakt för detaljerna så här i efterhand, men han hjälpte mig åtminstone med att tömma ölen.

Till sist vinglar jag in, hundra spänn fattigare, bara för att leta hit och dit efter de andra, strösnacka med en gammal bekant, vara framme vid scenen, upptäcka att det var U2-coverband som spelade, skrika fuck you too, köras bort från scenkanten av rabiata vakter, smita före i kön till ölbaren, se norrmannen tränga sig förbi baja-majjakön med stridsropet Ur vägen jag är Norsk för satan! Innan vi alla planterade oss på samt runt en trappa och tog en öl, innan några försvann mot småland igen, medan jag, fästmön och norrmannen styrde mot utgången.

Väl utanför avspärrningarna gjorde sig blåsans begränsningar sig påmind för 2/3 av sällskapet, så medan jag avnjöt en guldlook smets det in på puben för råda bot. Snart kom de ut med ytterligare väninna, som lockats med i förevändningen efterfest, och vår långa väg upp förbi kyrkogården kunde ta sin början.

Vad som sedan skedde och när, är än idag inte helt klarlagt, men man kan väl säga att min norske kamrat dagarna senare lärde sig den sanna betydelsen av det gamla uttrycket; Why does it hurt when I pee?