Lite löst om strage, bokbloggar med mera
När jag gick på lågstadiet förklarade vår fröken att medlemmarna i gruppen Kiss var nazister.”Det syns på deras logotyp. S:en är formade som blixtar, precis som SS-symbolen.” Klassens hårdrockare räckte upp handen och upplyste oss om att Paul Stanley och basisten Gene Simmons var judar, den senare till och med född i Israel. Då kunde de väl inte vara Hitlersympatisörer?
”Jo”, sa fröken. ”De är faktiskt nazister.”
Det var nu ett tag sedan jag läste Strage Text, en artikel/reportagesamling av Fredrik Strage från ´89 och till tvåtusental. Lättsmält, underhållande och lärorikt. En del saker hoppade jag faktiskt över, som intervjun med den olidliga ex-sångaren i Yvonne, eller mitt gamla hatobjekt Daft Punk som jag plågades med av smaklösa vänner under fester på nittiotalet.
Annars slukade jag med glädje Strages texter om allt möjligt jag aldrig trodde skulle intressera mig; Kraftwerk, Noveller om Darin, Snoop Dogg, Barpianister, Kent, Söta djur, Emokids klädsel, Depeche Mode och kaninhoppning. Jag snappade upp onödigt vetande om Electronic Body Music, Broder Daniel, samt blev ordentligt nyfiken på skribenten/punksångerskan Lisa Carver och hennes bok Dancing Queen.
Det fanns också kapitel jag bläddrade fram till och läst mellan de andra, då jag helt enkelt inte kunde bärga mig. Som kapitlet om skräck såklart med zombiefilmer, Onda Dockan och maniskt VHS-samlande med Daniel Dellamorte. Liksom suveräna intervjun med författaren Bret Easton Ellis. För att inte tala om black metal-bandet Dark Funeral: trots allt frossande i metal/punkblaskor de senaste tio åren, placerar sig den artikeln helt klart i topposition när det gäller fängslande rockjournalistik.
När vi hade ledigt en dag i Seattle, och tog några bira, dök det upp två tjejer och två killar från en frikyrka. De såg våra symboler och försökte frälsa oss. Tjejerna började gråta när vi gav dem mothugg och en av snubbarna kläckte ur sig att han ville döda oss. ”Gud skulle förlåta mig direkt om jag dödade er”, sa han.
”Försök då”, sa vi.
Det som är allra mest irriterande med boken är skildringen av diverse "trendiga" redaktioner där Strage ingått(eller ingår, har ingen aning). Vi har alla mött dem i något sammanhang; trettio-nånting som alltid nedlåtande förklarar vad som är inne eller ute, och bakom blaséfasaden skiter knäck över att de inte längre egentligen förstår vad fan kidsen gillar. Mest är det bara en massa namndroppande och visa Kollen man väntas ha genom att rabbla undergroundfenomen, ena dan elektroniskt oljud, andra dan minimalistisk RnB, etc.
De som är inne, och vilka som är trendigast just nu, har avgjorts och avgörs, till stort sett av huruvida andra journalister instämmer och lyfter fram dessa som orakel och vägvisare. Liksom andra kulturskribenter tog man klivet upp från nödvändigt ont till ett upphöjt skrå.
Hon guidar mig längs gatorna, skuttar fram på sina silversneakers som om hon vore en sexåring på Disneyland. Varje gathörn berättar en ny historia och de blir bara mer och mer egendomliga.
-Det är en myt att småstadsbarn inte skulle ha roligt. Vi tvingas bara hitta på vår egen underhållning, förklarar Lisa. Där nere ligger spåret där vi slängde en skyltdocka för att se vad som hände när tåget körde över den.
Vad hände?
-Det kom inget tåg. Typiskt Dover.
Samtidigt, sedan de flesta texter i den här boken skrevs har det skett en stillsam revolution på Internet. Samtiden och troligtvis ännu mer framtidens tyckare inom musik, mode och populärkultur kommer inte via gammeldags media. En förskjutning har redan skett, något som uppmärksammats rejält i media är modebloggandet.
För egen del har jag mest märkt det genom det ständigt växande nätverket av bokbloggar jag sporadiskt eller slaviskt följer, beroende på inriktning. Många av bloggerskorna där tar sig an sina ämnen med en formuleringspassion och en läsglädje som går utanför det mesta, vilket också ger en sällsynt engagerad läsarkrets. Kommentarsfälten fylls av kompletteringar, diskussioner och konstruktiv kritik. Det spelar ingen roll om inläggen handlar om Dostojevskij, Daredevil eller homofilbetonade Dressmanvampyrer. Det är ju extra roligt när det kommer till mina egna favoritdomäner, för genom att skriva intelligent och medryckande kring fantastik har bokbloggarna vitaliserat samtalet kring genrefiktion på ett sätt som tidigare saknats.
Det är ändå ingenting mot hur Bokbloggarna förändrar synen på litteratur i stort. På några få år har de förr så uppburna litteraturrecensenterna detroniserats och går troligtvis mot sin undergång. Det är lätt att förstå. Gruppmentaliteten, skitkastandet och snobberiet som har utmärkt de inavlade tidningsredaktionerna existerar inte alls på samma sätt inom bokbloggosfären.
Den etablerade recensentkåren kvider över sina specialkunskaper, över fräckheten i att vem som helst tror sig kunna skriva om litteratur, samtidigt som de själva alltid ansett sig ha rätten att såga böcker de inte förstått ett smack av, och uttala sig nedlåtande om genrelitteratur.
Bloggerskorna skriver också om Augustvinnare, nobelpristagare och kultursidegunstlingar, med skillnaden att deras språk är inkluderande, fantasirikt och hungrigt. Det vill säga motsatsen till de flesta etablerade kulturrecensenter.
kulturelit, kulturelit, kulturelit. Stavas egentligen bajs. Helt onödig kommentar, men till ett lysande inlägg.