Blod Eld Död

Böcker / Permalink / 5





Den första Nihilist-spelningen ägde rum på Kista ungdomsgård 1987.
-Det var bara idioter i publiken, säger Cederlund. Till med han som jobbade på ungdomsgården och som videofilmade giget stod och skrek i kameran att det lät för jävligt.
Alla var emot oss.

 

Natten mellan lördag och söndag, kring fyratiden närmare bestämt, slog jag ihop Blod Eld Död som jag fick hem i fredags. Det är ingen överdrift att säga att jag lusläste varje sida av de närmare 350, Heavy Metal kapitlet med Hammerfall lika lätt som kapitlet om Dissection och Jon Nödtveidts självmord. Fan jag genomled till och med det alltför långa kapitlet om Niklas ”se mig, snälla se mig” kvarforth.

Som det konstateras var framväxten av de extremare formerna av metal första gången i historien som norden lyft fram banden som utvecklat och förändrat brutalitetens karta. Varför just här, i stilla välfärdsländer som Sverige och Norge lockas folk till extremer?

I svenska Death Metal scenen kan man möjligen genom en brådmogen kängpunkscen hitta stockholmsdödsens rötter, förutom tapetrading då.  Man kan också hitta ett naturligt uppror mot hem och skola fascism, moralpanik och videovåldsdebatten till varför texterna komma att handla om lemlästning och demoniska ritualer. Men det ger som vanligt inte hela bilden, en del undergroundrörelser verkar bara ske simultant på ett sätt som är svårt att kartlägga i efterhand.

 

 

 

Ärligt talat finner jag det absurt att vi kommer undan med texter om mord, tortyr, våldtäkt, nekrofili och självmord men blir bojkottade för att ha burit en symbol vid ett tillfälle. En del av vår mission är att väcka negativa känslor, varför jag fann det passande att påminna vår tyska publik om deras största skam. (--) Vi kommer nu censurera vissa symboler under resten av turnén och ber om ursäkt till samarbetspartners som kan få problem på grund av svastikaskandalen i Essen. (Förutom untermenschägaren till klubben: Du kan gå och suga av en muslim!)

 

Det kanske mest berörande kapitlet handlar om Pelle Dead Ohlin. Killen som reste till Norge för att tillsammans med Mayhem skaka Black Metal i grundvalarna, delvis genom sitt eget självmord. Hans skallbitar bars sedan som halsband av Mayhemmedlemmarna efter han skjutit sig. Det är berättelsen om en introvert och ensam grabb vars liv aldrig blev någon höjdare.

Mycket av boken kommer på en eller andra sättet att knytas till Black Metal scenen på ett sätt som kan låta snaskigt, då det fokuserar på skandaler snarare än musik. Men i slutändan funkar det bra på, då det ändå håller sig till hur mycket, eller lite de inblandade själva vill berätta.

Bland annat tas de högerextrema flirtarna som mer eller mindre flitigt har figurerat bland vissa band. Det är intressant, flera Black Metal band är märkbart irriterade över att de blivit klassificerade som något de inte är, samtidigt döms de knappast lika hårt som andra subkulturer trots heilande och fascistvurm.  Det krävs helt enkelt inte något moraliskt avstånds – eller ställningstagande av Black Metal banden, det hör snararast till med kontroversiella uttalanden och våldshandlingar.

I samma kapitel får Johnny Hedlund en gång för alla reda ut naziryktena som förföljt Unleashed  sedan tidigt nittiotal, och den norska gruppen Taake, ger det annorlunda ”försvarstalet” som ses under videon här ovan.

 

 


Mara anhålls och transporteras till Kronobergshäktet, där hon sitter med hårda restriktioner. Beslut tas om en större sinnesundersökning och Mara skickas till rättspsyk i Uppsala. Där blir hon kvar i tre månader innan utredningen är färdig. Hon får diagnosen borderlinestörning.

-Det passar in på de flesta. Man är empatistörd, ser saker i svart och vitt, dåligt humör - det är en standardlösning, säger hon torrt.

Mara har långt blont hår och ser misstänksamt på oss. Sedan natten i juli 1992 har hon blivit intervjuad flera gånger och aldrig känt sig rätt citerad.

-Bilden av mig som ett offer kom som en slags chock. Jag hittade en gammal Aftonbladet och såg en artikel om mig, skriven som om journalisten skulle ha pratat med mig. Den framställde mig som en vanlig tjej som gillade hästar tills jag träffade "den stora rockstjärnan" på en spelning. Då blev jag helt oväntat en groupie och följde med honom på några seanser. Jag blev såklart skitförbannad.

Det som fastnat mest såhär i efterhand, är just citaten, som när en Erik Gustavsson säger på tal om gamla Bröderna Hårdrock-inslaget;  Att man svängde undan för en hästskit på vägen och det skulle förfölja en i resten av livet? Det är helt overkligt.

På hela taget är kapitlet om bröderna det som mest får mig att skratta, inte rått och elakt utan högst ärligt menat. Som när Bröderna uppträdde på Sweden Rock och Pelle gick ut på scenen och skrek ”Har ni det bra?” till publiken som svarade ”Jaaaa!”. Varpå Pelle gapade tillbaka: ”NU ÄR DET SLUT MED DET!”

Boken pendlar mellan kapitel som Metal och media, Av män för män, Metal och Pengar, till att fokusera på antingen på Black, Death eller Heavy metal liksom tongivande grupper som tex Watain, Entombed och Bathory.  Visst kan man bli nyfiken på vad det kan vara för ”människodelar” Watain har smugglat över flera landsgränser, men en av bokens starkaste sidor är att trots grävande journalistik anstränger man sig knappast för att spränga myterna.

Jag gillar det. Jag tycker integriteten och mystiken runt tex Morgan Håkansson gärna får kvarstå, istället för att man ska rota i skvaller och lösa rykten.  Däremot gillar nörden i mig att få veta att videon till Necrophobic´s video Blinded By Light, Enlighted by Darkness är inspelad i ett bergrum, tidigare ägt av militären och nu ockuperat av en av Nifelheimbröderna.

 

Blod Eld Död - en svensk metalhistoria av Ika Johannesson & Jon Jefferson Klingberg

 

 

#1 - - Cadial:

Later som kul lasning, tack for genomgangen!

#2 - - Pål Eggert:

Jag måste verkligen ha den här boken. Den verkar vara en riktig kulturgärning.

#3 - - S:



C; kul att du gillade, och god Chanukka på dig bland sanddynorna. Tänk inte på oss som går här med nariga arslen i snålblåsten och snöslasket.



Pål;

Nu vet du vad du ska önska dig av julbocken!



#4 - - CJ Håkansson:

Jag vet faktiskt inte om jag vill läsa den här boken. Förmodligen skulle jag bara bli sådär sur som jag alltid blir när kulturpuckon försöker definiera en kultur jag själv är involverad i.

#5 - - S:



"I göteborgs södra förorter tillbringade Ika Johannesson, född 1979, tonåren med att dricka folköl och lyssna på metaldemos på olika lekplatser. Kompisgänget skulle komma att bilda grupper som At The Gates, Dark Tranquillity och In Flames"

Inte för att banden ovan tillhör favoriterna, men nåt renodlat kulturpucko kan man väl inte kalla Ika. Boken var från början tänkt som en "oral biography" av samma typ som Please kill me, och det är inte långt ifrån. Själv gillar jag det i både dokumentärer och reportageböcker, att de inblandade själva får sköta snacket utan att intervjuaren analyserar och filosoferar.



Till top