Dig Äger Någon
I.
Jag står och klär på mig ytterkläderna, ska ha rastvakten och utanför fönstret driver vinden regnet hårt mot rutan. Halvt sjukskrivna rektorn och hennes ersättare kommer gående i korridoren och stannar till vid mig.
”Så du är fortfarande kvar”, säger hon och ler. Jag upplever en plötslig och ofrånkomlig irritation som jag känner igen från de få gånger jag träffat henne tidigare. Bara av att vara i hennes närhet. Det är något i hennes tilltal, eller kanske i kroppsspråket.
”Jag är visst det”, svarar jag eftersom jag inte kommer på något annat att säga.
Hon vänder sig mot ersättningskollegan och säger; ”Han anställde jag en månad framåt i september. Han skulle bara vara till höstlovet.”
Det är bara delvis sant, efter första veckan efter min så kallade anställning -när hon försvann på sjukskrivning- fanns inte ett papper skrivet, jag var inte ens registrerad som tillsvidare timanställd på lönekontoret, vilket i sin tur ledde till att det tog sex-sju veckor innan jag fick första lönen.
”Jomen det blev förlängt”, mumlar ersättningsrektorn nästan skamset, ”men snart får vi börja skära ned på hans timmar. Kommunen behöver spara pengar.”
För att vakta min tunga börjar jag gå mot utgången, annars blir det så fel det som kommer ut. Bättre spela oberörd.
Det påminner om när man är hemma hos någon och de pratar om sin hund eller över huvudet på sina barn. Men jag är trettitre nu, är det verkligen så jag ska få besked om stundande beskäring i min anställning? Som i förbifart, när jag är på väg ut till en vindblästrad skolgård, och de själva är på väg in till kontorets läderfåtöljer?
På kvällen. Jag kan knappt hålla mig tills jag fyller källaren med oljud. Tills bas och puls dånar mot stenväggarna. Jag bänkpressar skivstången tills det gör ont i armarna. Gör situpsen och lyfter hantlarna tills jag darrar i hela kroppen och svetten lagt sig som en hinna över min hud, blött genom kläder.
Sköljt mig ren.
II.
Hon kupar händerna om kaffekoppen på andra sidan bordet och börjar berätta om varför hon hatar sitt jobb.
”Nu senast hade de bytt plats på alla mina grejer, ställt dom någon helt annanstans. Jag var redan försenade den morgonen, fritidspersonalen ville prata med mig när jag lämnade av på morgonen. Och sen kommer man dit och hittar inte ett skit. Utan att de hade berättat någonting om att det skulle organiseras om.”
”Men är inte du typ förman?”
”Jo jag var det, men man fick inte reda på något ändå. Det blev mest mera jobb för någon hundralapp mer. Och då hade jag redan fått klagomål på när bilen inte startade en morgon.”
”Aj då”, säger jag, ”du har ingen granne eller nåt som kunde köra?” Hon tittar på mig som om jag vore dum på riktigt.
”Det är väl ingen som kan köra runt mig till alla kunder heller?”
”Jaha, ursäkta”, svarar jag, ”jag trodde ni hade någon firmabil att ha städgrejer och sånt i…”
”Nej, de vill att man ska använda sin egen bil och telefon. Det blir ju billigast och enklast för dom.”
”…ja det är väl klart.”
”Sen blev jag inkallad på möte, bägge cheferna var med. Trodde det skulle vara lönesamtal. Istället har de mage att gnälla på att jag inte hunnit med alla husen lika snabbt som vanligt den där dagen. Då sade jag: det är väl inte så konstigt, det är ju ni som har flyttat runt på alla mina grejer. Nu fick jag lägga extra tid på morgonen att hitta allting som var utspritt.”
”Det är rätt, bara på dom”, säger jag.
”Nej, men det kom man ingenstans med. De påstår att jag visst hade blivit informerad om det veckan innan omorganiseringen. Jag sade att det hade jag inte, och så höll det på. Sen sade dom att de tyckte jag hade en trist attityd, och att jag kanske skulle fundera på om jag verkligen ville vara förman längre, att det verkar som att jag tycker det är så besvärligt.”
”Svin”, inflikar jag.
”Då sade jag: nej, jag tror faktiskt inte att jag vill det längre. Ni kan hitta nån annan. Sen reste mig och gick. Det kan dom fan ha.”
”Det var bra gjort.” Jag fyller på kaffet. Jag har mjölk i mitt, hon svart. Återigen kupar hon fingrarna runt koppen som om det vore kallt i rummet.
”Det är som om att man inte är något värd. Det känns som att det inte spelar någon roll om man slutar, de vet ändå att det kommer en ny.”
”Lite trassel blir det väl ändå”, frågar jag, ”de måste ju lära upp någon från scratch igen.”
”Jo, men det är ju därför man får så pass lägre lön när man går bredvid i början”, säger hon, ”De vill kolla så att man passar för yrket och kan lära sig tillgodose kundernas önskemål.”
”Är det inte bara städning?”
”Jo, men det är ju vissa som vill att man lägger ned extra tid på att göra badrummen skinande rena, andra fönstren… Du skulle sett en pedantisk käringjävel i Tylösand; hon ville att vi skulle dammsuga alla golvplan tre gånger – så att inga dammkorn fanns kvar mellan golvspringorna!”
”Så är det att städa för de rike…”, säger jag och försöker le, det får åtminstone henne att le. Men egentligen känns det faktiskt bara kväljande. Sorgligt. Jag har fan sett henne uppfostra fem barn, för de mesta alldeles ensam. Nu tjänar hon som piga i lyxvillorna invid havet.
”Helt ärligt”, säger hon, ”är jag ibland så trött att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag orkar ingenting. Jag orkar knappt umgås med ungarna på kvällen eller se på ett teveprogram. Jag är ändå snart fyrtiofem, fötterna värker jämt. Hör du om något annat jobb, lova att ringa. Jag tar vad som helst.”
”Självklart.”, säger jag och menar det verkligen.
III.
Vi sitter i baksätet, fängslen skaver och gör ont i handlederna trots fyllan. Min uppskurna hand rinner fortfarande. Hoppas den blöder ned hela läderklädseln och att de får torka den levrade, sega skiten efteråt.
Vi lutar huvudena mot varandra som stöd eftersom det inte går att sitta upprätt med bägge armarna fjättrade bakom ryggen. Vi pratar inte längre med varandra.
Den kvinnliga polisen med hästsvans hotade att stanna bilen och lära oss hålla käften om vi sade så mycket som ett ord till. Både hon och killen som kör tittar med jämna mellanrum på oss i backspegeln. Kanske väntar dom sig en känga i nacken när som helst.
De parkerar utanför dörrarna i garaget. Radion knastrar och sprakar. Den manliga snuten tar med sig Daniel in och den kvinnliga sitter kvar med mig; hon i framsätet och jag fortfarande i baksätet.
”Får jag prata nu”, frågar jag. Fyllan i magen har blivit en orolig klump. Men mest är jag trött.
”Ja, du får prata”, säger hon.
”Vad gör dom med min kompis därinne?”
”De låser bara in honom.”
”Misshandlar dom honom? Jag har hört att ni Halmstadsnutar misshandlar folk på nätterna.”
”Nej då”, säger hon, ”det gör vi inte”.
Snart kommer snutkillen ut och tillsammans leder de mig in på häktet. Det är fler personal därinne. Jag blir instruerad att klä av mig allting utom kalsongerna och gör så. Det känns olustigt när alla står där och tittar.
Sen vill dom att jag ska stå mitt på golvet alldeles stilla, medan de går igenom mina tillhörigheter och lägger dom i lådor. Jag hör och lyder.
En plit, ungefär två huvuden kortare än jag, cirkulerar runt mig där jag står svajande och fryser om fötterna. Han klampar så klackarna ekar mot golvet, och jag tänker att han hade klätt med ett ridspö i handen.
”Det var två klantiga tjyvjävlar det här”, säger han och hånler, stannar till framför mig, ”Riktigt jävla klantiga.”
Jag ignorerar honom.
De andra är färdiga med sitt sorterande och samlas runt mig.
”Halsbandet också”, säger dom, ”och örhänget.” Mina fingrar är stela, klumpiga och får inte grepp om halsbandet. Någon knäpper upp det hårdhänt med vita handskar, vet inte vem.
”Behöver du hjälp med örhänget också”, säger den kvinnliga snuten, och börjar dra i mitt örhänge utan att jag svarat på frågan. Hon är hårdhänt, snart känner jag hur det rinner varmt, fuktigt nedför halsen.
”Han blöder”, hojtar någon och de tar mig i varsin arm, tar med mig in på toaletten där de tvingar ned mitt huvud mot handfatet. Lysröret därinne svider i ögonen. Jag ser droppar av blod mot det vita porslinet.
”Lossna då för fan”, morrar den kvinnliga snuten och jag känner hur örsnibben börjar ge sig när hon hakar ett finger i hänget örhänget och drar.
”Aj som fan”, säger jag slutligen, ”sluta är du snäll”, och hon slutar faktiskt. Alla verkar flämta, både hon och de som håller mig fast.
”Då är vi tvungna att klippa upp det”, säger hon.
”Ja men gör det då för helvete”, nästan skriker jag.
Någon hämtar en sax. Det känns skönt att slippa smärtan, fast örat pulserar och värker fortfarande när de leder mig in i cellen och stänger bakom mig. Ett skrivbord och en säng, och klotter jag inte kan urskilja av ljuset som faller in genom gallerfönstret.
Jag känner på toalettdörren. Låst. Istället kryper jag ned i sängen, jag fryser så jag skakar i hela kroppen. Drar upp benen och kurar ihop mig. Filten är sträv och stickig mot min hud.
Ändå somnar jag nästan omedelbart.
Vad kan jag säga? Bra som vanligt. Du borde skicka in den till typ ordfront magasin eller nåt. Myser över att jag fortfarande har en oläst novell av dig som väntar mellan Eskapixpärmarna där hemma.