Vargarna Innanför Väggarna
Du får ursäkta mig, jag hade fel. Du hade rätt.
Vi föddes in i eran värld och är mycket riktigt en del av den. Ingen kan stå totalt utanför. Ingen kan existera i konstant kamp och motstånd. Ingenting står emot erosionen, i millimeterskikt genom decennier slipas även det mest urbergskompakta hatet ned. Blir till grus i maskineriet. Stoft i mjältbrandsbrev.
Det är sant att vi försökte anpassa oss till er. Till hierarkierna, till normsystemet och flockmentaliteten. Vad hade vi för val?
Vi var bara barn, vilsna och ensamma.
Vi gick i era skolor och tillsammans låtsades ni att vi hörde hemma där på samma villkor som er, att ni välkomnade oss till något så mycket bättre. Till något rent och vackert. En ynnest som vi borde visa tacksamhet för.
Och vi spelade med, åtminstone i början. Kanske köpte vi drömmen om allas lika värde och rättvisa såsom fantasifulla barn gör. Önskade alla vackra, tomma ord sanna. Satt i era bänkrader och sprang längs era rastgårdar.
Vi tuktades med fruktan. Danades under hot. Bland oss fanns det ensamma barnet som ingen orkade se. Som gick för sig själv på rasterna och satt tyst i ett hörn dit ingen kom. Bland oss fanns de rastlösa benen och de hårda orden. En oförmåga att knyta an.
För oss stannade det vid ord och drömmar. Ändå log vi när det gjorde som ondast. Bar långärmade tröjor för att dölja blåmärkena. Lärde oss säga vad vi visste ni ville höra. Fastän kuratorn som frågade hur det egentligen stod till hemma såg ut som en människa, visste vi att hon egentligen var något annat. Bakom den vänligt förstående blicken surrade kommandocentralens argusöga, registrerade vaksamt varje ord och rörelse.
Lät man henne komma in följde snart de andra efter. Marscherade in i våra hem och slog allting som var vårat till spillror och skärvor. Så vi bar våra hemligheter på insidan, vår ångest som magont.
Våra tårar som knutna nävar.
Det blev tydligare med åren. När vi inte längre kunde kallas barn men ändå inte var vuxna. Vi var de faderslösa. De som sökte. Vi halsade direkt ur flaskan. För att rasa ut. För att bedöva. Vi inhalerade, vi överdoserade och vaknade upp i pölar av egna spyor. Vi blev sönderslagna. Våldtagna. Fjättrade och omhändertagna. Avstängda och avgiftade.
Ändå, som över en sommar förändrades allt. Plötsligt var det ni som sökte er till oss. Till den obändiga upproriskheten. Till det destruktivt självförstörande. Som ville ni känna den tickande detonationsrisken i era renskrubbade, mjölkvita händer.
Som ville ni leka med det som vuxenvärlden förkastade som farligt och smutsigt. Känna er olydiga, normbrytande och stygga. Som om ni verkligen var vid liv de där korta månaderna innan ni gick vidare till era utbildningar, era karriärer och den ljusnande framtid som inte var vår.
Så ni klädde er som oss. Kom till våra fester. Lyssnade på våran musik. Ville till varje pris bli accepterade som en av oss, men grät när lågan svedde till.
En papperstiger brinner så lätt.
När du och jag stötte ihop häromsistens var det du som kände igen mig. Inte tvärtom. Du borde inte känt dig tvungen att prata med mig. Jag känner definitivt inget tvång att prata med dig.
Jag kunde se det i dina ögon. Höra det i din röst. Klär han sig fortfarande sådär? Lyssnar han fortfarande på det där? Tycker han fortfarande sådana där saker?
För det kommer du aldrig att greppa; för mig var det inte någon lek. Det var ingenting jag iklädde mig under en period. Det var musik som blev en del av mig. Det var vänskap som räckte till döden skiljde oss åt. Men du var aldrig en del av det där. Inte en av oss.
Som jag sade förut; du har rätt. Men ändå fel. Vi föddes in i eran värld. Vi tuktades och formades av den. Vi finns på era arbetsplatser. Vi rör oss längs era gator. Sänder våra barn till era skolor så att cirkeln sluts.
Ändå lever vi i parallella verkligheter. Inte bara postnummer och gatuadresser skiljer oss åt. Vi är dom du läser om, hör talas om, men som du inte umgås med. Vi är bestarna som rister kravallstaketet. Gnistorna i den ärgade kopparspole där likströmmen går. De svartvita statarbarnen i historiebokens marginal. Syndabockarna för erat solkade samvete. Den mörka materian i din ljusblå pupill.
Vi är vargarna innanför väggarna.
Wow Stewe. Du hamrar ut det ena mästerverket efter det andra. :) Kör hårt kompis.
-I-