Fans - en bok om besatthet
Fredrik Strage beskriver i sin bok olika grader av besatthet runt artister. Det allra bästa är hur han beskriver fansen och även vissa störda stalkers utan att låta det minsta nedlåtande eller dömande. Även om jag har svårt att förstå hur man reser tvärs över atlanten för att stå utanför Michael Jacksons pedofilrättegång, blir det en rörande skildring, en känsla av igenkänning.
Det har givetvis med att göra att jag själv en gång i tiden var grymt besatt av vissa band, filmer, böcker, serier, på ett sätt som inte andra runt omkring mig varit på samma sätt. Idag är jag inte lika insnöad, jag har många favoritskivor utan att vara besatt i något speciellt band och kan tycka en film är kanonbra utan att ha ett behov av att se den elva gånger på raken. Sen får man väl se det som tur att man tidigt halkade in på Punk där banden snarare förmedlar en känsla av: plocka du också upp ett instrument eller kom och röj med oss vid nästa spelning! Till skillnad mot: Dyrka oss! Vi är så häftiga för att vi drar koks med fotomodeller!
Är det nåt jag förhoppningsvis fått med mig från subkulturen till skrivandet är det just att inte bygga någon patetisk kult runt sin egen person, framstå som mystisk, kontroversiell eller odla självdestruktiv image etc. Det hela ska handla om hur väl eller illa jag lyckas formulera mig i noveller, grötrimslyrik eller recensioner.
Det är kanske inte så konstigt att det kapitel jag identifierar mig mest vid är det om Judas Priest-fans, ett kapitel där Strage myntar den excellenta formuleringen: De enda livsformerna som skulle överleva ett totalt kärnvapenkrig är sannolikt kackerlackor, bakterier och hårdrockare.
Och trots att Priestfansen har hela skivomslag ingaddade, en har döpt sin son efter Halford och de kallar sin favoritylare Metal God är det tydligt att musiken står i centrum, en trofasthet till bandet baserad på de tidigaste skivorna, men likväl en kärlek till låtarna, hantverket om man så vill.
Den kopplingen känns inte alls lika självklar i exempelvis fallet Jackson där hardcorefansen har en rent religiös dyrkan av sin idol. De pratar om hur ren och orörd han är, hur mycket gott han har gjort för världens barn, samtidigt som de klipper ihop videor av olika scener där Jackson tar sig själv mellan benen. Hur vacker han är efter alla operationer och att pedofilrättegångarna bara är en stor konspiration. På många av plakaten som beskrivs hade Jackson med lätthet bytas ut mot Jesus, och du hade befunnit dig på valfritt tältmöte i småland. Det är inte så mycket musiken som står i centrum, snarare bilden, drömmarna och förhoppningarna kring en snubbe de aldrig träffat.
Stalkerfenomenet ges stort utrymme, Strage berättar bland annat historien om det Holländska fanet Gert, som efter intensiv brevväxling med Agneta Fälthskog och genom att flytta in granne med henne, faktiskt blir abba-ikonens pojkvän under en period. (helt osannolikt men sant)
Eller det mest gripande kapitlet, nämligen det om den paranoida schizofrena Lena som under lång tid förföljde Evert Taube och trakasserade hans fru, ja till och med eldade upp Sjösala. När Taube dog började hon förfölja Sven-Bertil Taube tills åldern tog ut sin rätt.
Strage är dock noga med att skilja extremfallen från den vanliga fandyrkan, som i många fall tvärtom är konstruktivt utvecklande och har rent terapeutiska effekter. Han poängterar också skickligt att det stora problemet är inte de omskrivna gånger enskilda kändisar förföljs av tokstollar, utan alla dessa "normala" fall av personförföljelser som håller kvinnojourer och polis mer sysselsatta än någonsin, sorgligt nog.
Jag lånade Fans i onsdags för att ha något att ströläsa i brist på vettiga tidningar, klockan halv tre på natten lade jag den ifrån mig med rödlästa ögon efter att ha sträckläst. Så jävla bra var den faktiskt, och min bild av Fredrik Strage som jag på sin höjd sett skymta förbi i något enstaka teveprogram fick plötsligt en gyllne aura.
Rekommenderas till alla som någon gång känt sig besatta.
Ett kul tema helt klart!
Spontant undrar om fansskapet (hehe!) ar pa nedgang i samma takt som artisterna fatt det svarare att salja skivor. Hardrockare och punkare ar val, som tur ar, obotliga nostalgiker och haller fast vid sina hjaltar...Eller har Lady Gaga rent av FLER fans an Metallica? Friends-on-Facebook-tavlingen vinner hon ju sakert (och pa Twitter krossar hon alla); men vilka kriterier ska galla for ett Die-hard-fans? Tatueringar av Lemmy pa brostet, kunskap om artisten, vem spm har varit pa flest konsterter...
Groupies ar val en egen underavdelning av fans;
Linda Mc Cartney kunde lika garna ha hetat Linda Hendrix om man utgar fran att groupies garna gifta sig med sin idol.
Jag acklas ocksa av Michael Jackson och fattar inte hur hans pedofilgrejor kunde passera obemarkt, och fattar inte alls hur nagon kan dyrka en sadan mainstream-acklig nolla.
Sjalv lider jag av hybris istallet for fandom; Sag ett program om Jimi Hendrix igar och tog upp gitarren, ropade till min fru: _Hey lyssna jag spelar mycket snabbare an Hendrix (jammade med i laten). -Jaja, men du saknar hans FEEELING!
Aha...