Sons of The Morrigan
Vid tiden för sitt fjärde album förstod medlemmarna i Primordial att de och deras skivbolag stod vid vägs ände. När det var dags för inspelningen av plattan som skulle bli Storm Before Calm, fann de att studion numera flyttat till en ny och för bandet mindre inspirerande miljö, nämligen ett av de bakre rummen i ett residenshus, istället för ett förfallet skjul i en gråtrist omgivning. Utbytt var också den gammeldags inspelningsutrustningen, till förmån för ny databaserad inspelningsteknologi. Något som bidrar till att skivan skiljer sig från såväl plattan före, som plattorna efter, då de är inspelat med föråldrad teknik.
Problemen upphörde inte där. Kort efter de första låtarna förevigats, försvann allt ekonomiskt stöd från skivbolaget, vilket gjorde att färdigställan av resterande låtar fick ske på studioinnehavarnas nåder samt lånade stålar. Detta bidrar säkert till de ofta arga och bittra textraderna, men allra mest hörs nog resultatet på själva låtarna som med få undantag verkar sakna något. Ofta känns de som goda ideér som tappats bort och blivit hackigt konstruerade bitar, en process bara till hälften avslutad. Att sedan den annars så excellente sångaren Alan ägnar sig åt lite för mycket black metal- kraxande gör mig allt mindre road av helheten.
Ändå är det ingen helt igenom dålig skiva, andra spåret Fallen To Ruin är till exempel riktigt bra, och så finns ju på skivan en av Primordials bästa stunder; Sons of the Morrigan.
Där hittar irländarna den rätta klangen, sin patenterade mix av folkmusik, metal och säreget trumspel. Alan håller sig mestadels till rensång, fast utan att bli fullt lika pampig som i vanliga fall. Sången är snarare strukturerad ilska med skön rivjärnsröst, vilket kan te sig smått märkligt med den inte så särskilt aggressiva lyriken. De första två verserna är inspirerade av den gamla irländska dikten The Recovery of the Tain och texten som helhet är ett ganska finstämd betraktelse över en åldrad krigare, beredd att än en gång kasta sig i striden. Troligtvis för sista gången. Så här skriver bandet själv om vad låten handlar om; The message is simple... that your deeds in life be recounted and relived in both name and song.
Shone the sunset red and solemn
Where we stood and observed
Down the corners of the column
Letter strokes of Ogham carved
´Tis belike a burial pillar said he and these shallow lines
Hold some warriors name of valour, and will rightly show the signs
No one saw how far I fell
And no one ever knew
That there was a heart of flesh
Deep within me
Bled of the twisted horn and the howling of the dogs
Raise an old hero´s lament
While the weeping of women still vexes my heart
If this is my journey´s end
Then cast me to the pyre
And if all that remains
Is a blackened heart and the stench of death
Then know my spell is cast
And sing my song - with pride - Once more