Sorgligt Rutinerat
"Deal with it."
"Hon sätter sin mun till min medan jag snubblar iväg med henne mot sovrummet. Väl där går hon ner på knä, sliter upp mina jeans och sätter igång med att expertsuga mig, och tar den ner i halsen på ett sorgligt rutinerat vis, med ett så hårt grepp om mina skinkor att jag måste bända loss hennes ena hand. Jag tar ett sista bloss på cigaretten jag fortfarande har i handen, ser mig omkring efter någonstans att fimpa den, hittar en halvtom flaska Snapple, släpper ner resten av min Marlboro, hör den väsa till.
"Ta det lite lugnare, Alison, det är för fort", mumlar jag.
Hon drar ut min stake ur munnen, tittar upp mot mig och säger med låg, "sexig" röst, "Svår brådska är min specialitet, baby."
Plötsligt reser hon sig upp, häller av sig kappan er på golvet och lägger sig på sängen, samtidigt som hon trycker ner mig på ett golv översållat med diverse nummer av WWD. Mitt högra knä skrynklar till ett baksidesfoto av Alison och Damien och Chloe och mig på Naomi Campbells födelsedagspartaj, sittande i ett trångt bås på Doppelganger´s och så nafsar jag i en liten tatuering på insidan av ett muskulöst lår, och samma ögonblick som min tunga rör vid henne börjar det gå för henne - en, två, tre gånger. Eftersom jag vet var dettta inte kommer att avslutas runkar jag lite tills det nästan går för mig, men då tänker jag, Äh fan, jag har faktiskt inte tid med det här, så jag bara spelar, stönar högt med huvudet mellan hennes ben, medan rörelser med högerarmen från hennes håll ser ut som om jag faktiskt gjorde nåt."
-ur Glamorama av Bret Easton Ellis.
Jag räknar fortfarande American Psycho som en av mina största läsupplevelser, inte enbart för de spektakulära tortyr- och våldsskildringarna utan också för den iskalla iakttagelsen av en plastig elit, där det yttre är allt, där sammanhanget du syns i är långt viktigare än vem du är, en drog- och alkoholindränkt jakt efter att befinna sig i närheten av diverse framgångsikoner som andra bara på sin höjd namedroppar. Det är en tävling, en hyperstressad jakt mot ingenting, där ansträngningarna att vara en del av inneskaran överskuggar allt.
Bret Easton är en cyniker, och trots att glitteratifolket han skildrar inte väcker några större medkänslor uppskattar jag tomheten och vemodet som omger dem, inte minst fångat i de sorgliga och känslolösa sexskildringarna.
Glamorama är en rejäl tegelsten och hittills har jag knappt hunnit en sjättedel. Men återseendet av Ellis känns kanon. Får mig att tänka på klassiska citat som; "I like to dissect girls. Did you know I'm utterly insane?"
Filmtips på Ellis:
The Rules of Attraction från 2002
The Informers från 2008
The Rules of Attraction från 2002
The Informers från 2008