Please Kill Me - den ocensurerade historien om punken
Alternativkulturen var uppdelad mellan de som hade rika föräldrar och de som var tvungna att klara sig på egen hand. De svarta föraktade hippiesarna under Summer of love 1967. De tyckte att de inte var på riktigt för att de kunde ju bara resa sig och lämna all rökelse och LSD bakom sig precis när de ville.
De kunde åka hem. De kunde ringa mamma och be henne komma och hämta dem. Men om man har växt upp i slummen runt Columbia Street och lekt i utkanten av Tompkins Square Park så finns det ingen utväg. Det finns ingenstans att ta vägen. De kan inte åka hem till Great Neck eller Connecticut. De hade ingen internatskola i Baltimore att återvända till. De var fast där de var.
Ur allt det kom en annan sorts hippie som var mer som uteliggare. De kom från riktigt usla förhållanden - de hade föräldrar som hatade dem och hade kastat ut dem. Kanske hade de växt upp i en väldigt religiös familj och blev kallade slampor och utslängda på gatan för att de gjort abort eller att föräldrarna hade hittat p-piller i handväskan. Ilskan jäste i dem. De var de första punkarna.
Det som inleddes med hippierörelsen och löst folk i eller runt the factory och andy warhol, urartade snabbt i råare uttryck. En anti-allt-attityd, en frisläppt atmosfär där det hissades en hakkorsflagga på Iggy Pops bröllopsdag mest på skoj och där serietidningsestetik pressades ner i mixen tillsammans experimentell avantgardekonst.
Det är roligt som fan, bitvis tragiskt, men aldrig ointressant. Ett måste i bokhyllan.
Istället för att fråga ut nerknarkade rocklegender som har en tendens att förhäva sig själva, fokuserar Please Kill Me på att intervjua alla de som var där när det brakade loss: publiken, managerna, knarkarna, transvestiterna, ludren och journalisterna... För det mesta stämmer minst tre av föregående benämningar in på varje person som berättar sin del av historien.
Det är i vilket fall som helst ett genidrag på flera sätt: dels ges samma händelser olika vinklingar, dels skapas en svårslagen stämning av de varierande långa citaten. Det fångar tidsandan, den vansinniga karusellen av kanyler och säkerhetsnålar som skapade det som kom att kallas punkrock.
Boken följer väldigt pedagogiskt/kronologiskt utvecklingen genom årtal fyndigt namngivna. Det är intressant, och jag som genom andra biografier och dokumentärer trodde mig vara hyfsat insatt, får välförtjänt känna hur jag sakta rövkasar ned från mina höga hästar.
Roligt är också hur respektlöst gamla legender behandlas: Bowie målas ut som en ängslig trendfjolla, Lou Reed som uppblåst egofixerad och Patti Smith som en genomfalsk prettohippie.
Det enda som jag kan uppleva som trist är den där trångsynta inställningen av att dom 77 var de riktiga punkarna och att punken dog när Sid tog överdos. Istället är det ju tvärtom; den spretiga samling provokatörer och udda personligheter som klumpades ihop under namn punk var inte mer än ett startskott för riktiga punken som skulle komma. Vill man vara välvillig, och just idag är jag på det humöret, kan man ju konstatera att boken inte utger sig för att vara någon alltäckande bibel, utan att den fokuserar på just USA-scenen i allmänhet och New York-scenen i synnerhet. Och det kan måhända höra en överexponerad generation till att inte låtsas om vad som följde i deras fotspår.