stewe

Underjorden

För tredje gången hölls Eskapixfest där de förlorade själarna under demonredaktören samlas, förnyar slavkontrakten i färskt jungfrublod och ägnar sig åt aktiviteter som att prata ”fotbollar i krysset” på intet ont anandes kinakrogar och ymnigt öldrickande. Tyvärr fick Sandra förhinder, men uppslutningen i övrigt blev....

Övre raden:

Stewe (jag alltså)

Malin (Snigelsommar, Tyst Hunger mm)

På l(De döda fruktar födelsen, Ars moriendi)

Magnus (Äkta skräck, Frightfest forever)

Nedre raden:

Henrik (Bensinindränkt eldsjäl och Eskapixredaktör)

Ingo (Doctor Mycroft, Åtgärd mm)

CJ (Fjärilen från Tibet, Skrothögens Frälsare mm)

Ingo på väg ur tvångströjan

Veckan innan avfärd pratade jag med en släkting och berättade att påskuppehållet såg hektiskt ut då det eventuellt blev; ”Linköping på helgen, Tyskland på måndagen och Norge över påsk” varpå min släkting helt utan ironi svarade;  ”Då får vi hoppas att du kommer levande tillbaka från Linköping…”

Det var inte bara en påminnelse om varför man kanske har en tendens att tro att allt ska gå åt helvete och inte sällan går omkring med en slags undergångsstämning inför resor. Det var också något som ringde i öronen när jag likt en gasell(!) sprang över Hässleholms terminal, kände ölflaket spricka alldeles på väg ut på perrongen där tåget redan börjat rulla med min reskamrat Ingo på. Så bland vilsna burkar och brännande lungor kändes det just där och då som allt var kört.

Rydén

Turligt nog gick nästa tåg redan efter en timme, så styrkt av två perrongpilsner tuffade jag iväg solokvist med destination Linköping. Utan trolleritrick och Roos sällskap kändes timmarna ändlösa.

På station mötte Holmström och Malin, och efter att droppat packningen i det Rydénska residenset där vi också mötte upp CJ, Pål, Ingo samt pojk/flickvännerna Aleph och Lill-malin, strosade vi iväg till ett juste kina-thai-hak där alla fyllde magarna mellan skrattsalvor och kulturella analyser.

Själv var jag absolut klenast och fick bara ner typ en tredjedel av den underbara kyllingen. Blomdahl mötte upp alldeles innan vi började vädra oss tillbaka till de hägrande ölen, men fick åtminstone möjlighet att fiska med en laddning käk på påse.

Blomdahl

Förorten riktigt badade i solsken men vinden blåste snålt som satan. Tillbakafärden gick i spridda grupper där man snabbt blev akterseglad av de mest törstiga/frusna i sällskapet. Vi noterade också hur trottoarerna svärmade av studentikosa filurer med pittoreska lapptäcken till brallor.

Håkansson

Bärs, tilltugg och tungmetall stod som spön i backen och suveränt snack om allt möjligt ekade genom vardagsrummet. Jag överraskade mig själv genom några riktigt fiffiga one-liners som; ”Även döva kan vara starka” och ”Han är förlagsvärldens svar på Onkel Kånkel”.

Eggert

Så småningom visade Ingo korttrick i köket innan det var dags för hans traditionsenlig utbrytarkonst och hammardrivna järnspikar i näsborren. Därefter utmynnade festen i sing-a-long till Dead Kennedys, jag själv som blev oerhört exalterad över gamla favoriten We're Not Gonna Take It och kraschade nånstans i hemgång för vissa lokala förmågor och spelandes Kuken Står på Mats Olsson för andra. Sist uppe blev jag, redaktör Holmström och Pål som diskuterade von Däniken och annat livsviktigt vid köksbordet medan vi skiftade maltdryck till vatten.

Holmström

Kanske var det klokheten i att avsluta med en rejäl skopa vatten som gjorde att jag vaknade hyfsat fräsch vid halv niotiden på morgonen. Med endast en tunn sovsäck mellan mig själv och Malins trägolv kändes åtminstone ryggen ovanligt uppstyrd.

Blomdahl den arme saten hade fått skutta upp i svinottan för att hinna med tåget till stockholm.  När de andra kommit på fötter bjöds vi på både kaffe och frukost medan vi avhandlade apokalyptiska rollspel, konsten att kedjeröka i kycklingdräkt och nattens snarkande som tydligen låtit snarlikt en katt som spyr.

Roos

Malin inte bara tryckte i oss näringsrik korvmacka med minitomater och apelsinjuice, hon levererade också alla fyra eftersläntare till resecentrum. Vi är evigt tacksamma. Återfärden var väl i hängigaste laget för undertecknad medan Roos höll låda och berättade perstorpska anekdoter i vanlig ordning. Trött men ändå stärkt var det en upplevelse att återse två pappalängtande knattar i dörren och sno åt sig en lur framför tecknat.

Avslutningsvis, en stor hälsning till alla inblandade. Speciellt tack till värdinna Malin som också är den som tagit alla bilderna i det här inlägget.

Sundin

Här har ingo skrivit om festen...

Här har pål skrivit om festen...