Spegelvänt
”Jag har ingen större fördragsamhet med författare som inte tar sitt jobb på allvar, och ingen alls med dem som ser konsten att berätta historier som något i grund och botten utslitet och förbrukat. Det är inte utslitet och förbrukat, och det är ingen litterär lek. Det är en av våra livsnödvändiga strategier för att försöka förstå oss på våra liv och vår ofta skrämmande omvärld. Det ger oss svaren på: Hur kan det vara så? Ibland, men inte alltid, visar berättelser att det finns en förklaring.
Från första början- redan innan en ung man som jag numera knappt förstår mig på började skriva Den långa marschen i sitt rum på college – var jag övertygad om att den bästa skönlitteraturen är både framåtdrivande och våldsam. Den konfronterar dig. Skriker dig ibland upp i ansiktet. Jag har inget emot litterär skönlitteratur, som brukar ägna sig åt ovanliga människor i vanliga situationer, men som läsare och författare är jag långt mer intresserad av vanliga människor i ovanliga situationer. Jag vill provocera fram en känslomässig, rentav fysisk reaktion hos mina läsare.”
Efterordet till novellerna i samlingen Nattsvart, Stjärnlöst är som så många gånger förr i Kings fall, väldigt läsvärt. Det är berättelserna också. Om förra kingsamlingen jag läste – Strax före solnedgången- bitvis visade upp en trött författare som tröskade på i gamla hjulspår, så visar den här samlingen en berättare som, liksom en litteraturens Fenech eller Kilmister, kan konsten att göra ljuv musik trots att ackorden och melodin så väl känns igen.
Nattsvart, Stjärnlöst innehåller fyra långa noveller, berättelser av den mörkare sorten. King känns dystrare och mer grubblande skeptiskt till godheten hos medmänniskor än på ett tag, vilket är en frisk fläkt. Jag tycker mig också märka ett underliggande tema i alla de fyra berättelserna, vissa mäns syn på kvinnor, känslan av äganderätt och närheten till våld. Får mig att tänka på novellerna i Vredens Änglar av Oates, och det är ett väldigt gott betyg.
”Hon spottade, lyfte handen för att ställa tillbaka tandborsten i tandborstglaset, och hejdade sig sedan och betraktade sin egen spegelbild. Den här morgonen såg hon en kvinna som inte längre såg medelålders utan gammal ut: huden var blek, runt munnen satt djupa rynkor, under ögonen mörka skuggor, håret såg ut som det bara kunde göra när man har legat och vänt och vridit sig i sängen i timmar. Men allt det där intresserade henne endast flyktigt; hon tänkte minst av allt på hur hon såg ut. Hon kikade över sin spegelbild, genom den öppna badrumsdörren och in i deras sovrum. Fast det var inte deras utan Det mörkare sovrummet. Hon såg hans tofflor, fast det var inte hans. Det syntes tydligt att de var för stora för att vara Bobs, det var ett par jättetofflor. De tillhörde Den mörkare äkta mannen. Och dubbelsängen med de skrynkliga lakanen och de hopknycklade filtarna? Det var Den mörkare sängen. Hon flyttade över blicken till kvinnan med det vilt rufsiga håret och de blodsprängda ögonen med den rädda blicken: Den mörkare hustrun, i all hennes uppskrämda härlighet. ”
En väldigt kort genomgång, för de som intresserar sig för sånt.
1922 – Mycket trevlig, fast jag tiger om innehållet då det riskerar att spoliera. En berättelse som andas Lovecraft(inte minst slutet) och återvänder till regioner där King rört sig tidigare. Jag gillar verkligen när King plockar fram den här ådran, skriver gammeldags, rör sig längs landsvägar till hålor där man fortfarande vevar igång sina bilmotorer och där fattigdom och inskränkthet visar sina gulnade tänder.
Storchaffisen- King har gjort en del såna här noveller vid det här laget, jag får för mig att de kommit allt mer frekvent senaste åren? Folk som hamnar i mardrömslika situationer av ren otur, eller av annans förskyllan. Som plågas något omänskligt, men tar sig igenom eller hämnas i den andra änden. I den här tar en ung deckarförfattarinna alldeles fel väg, och möter en högst svinaktig snubbe.
Det som retar mig med den här storyn är hur King ständigt refererar till närliggande förlagor; Last house on the left, Motorsågsmassakern och så vidare. Det frammanar bilden av en gubbjävel som kollat in senaste årens remakes och bestämt sig för att koka sin egna klimpsoppa på samma spik. Visst är det välbekant, måhända bitvis lite väl fullt av lånande, men jag tror ändå det hade funkat bättre att King inte namndroppat gamla kultrullar. Trots att det är novellen jag gillar minst i samlingen och har mest invändningar emot, är jag svag för den här sortens berättande och vände sida febrilt.
Schyst förlängning – En berättelse som liksom 1922 känns ”klassisk”. Ett sorts Faust-tema när den i cancer döende Dave möter en snubbe vid namn George Natas som kan erbjuda honom ”en schyst förlängning”, till ett visst pris. En novell som lika gärna kunde varit skriven för Skeleton Crew får jag känslan av, förutom att tidsramen av någon märklig anledning hängs upp på olika kändisskvaller – typ när Rihanna träffade Chris Brown(?). Ett inte helt lyckat grepp...
Ett gott äktenskap – När Darcy Andersons make sedan tjugosju år är på affärsresa, råkar hon snubbla på en pappkartong i garaget. Vad som först verkar vara en porrgömma under en hög gamla kataloger, visar sig snart vara något helt annat.
Den novell i boken som allra tydligast anknyter till (det fantastiska) omslagets tema om parallellvärldar och spegelvända personlighetstyper. En favorit.