South Park Revisited
När South Park lanserades av tv4 någon gång sent 90-talet var med rejäl så draghjälp från kvällsblaskornas "unga" nöjesredaktioner som berättade hur edgy och cool teveserien var. Som om inte det vore nog avskräckande, bestämde sig mysbyxekanalen ifråga att sända serien otextad för att inte "den vassa humorn och satiren skulle gå förlorad i översättningen".
Jag vet inte om jag håller med om att humorn i SP är såpass avancerad egentligen, men det är väl en smaksak. Och istället för att tv4 skulle säga Vi satsar härmed på att våra översättare ska vara utomordentligt språkkunniga och ges ordentlig tid att fördjupa sig i sitt arbete, var det här ju troligtvis ett billigare alternativ, som dessutom omfamnades av ovan nämnda hipsters i hyllningskören.
Det var antagligen två bidragande faktorer (förutom att olidliga kräk i bekantskapsmiljön envisades med att säga screw you guys i'm going home varenda gång de hade den goda smaken att avlägsna sig) till att jag var jävligt anti hela skiten redan från start.
Sen har jag sporadiskt stött på enskilda avsnitt, jublat åt mister Hanky och tyckt långfilmen var suverän men aldrig återupptagit tittandet på allvar. Så nu körde jag igång med säsong 12 och blev gruvligt underhållen.
Bland alla avsnitt som överlag håller högsta klass, fastnade jag kanske mest för det som handlade om hur det kändes att se Indiana Jones och kristalldödskallens rike....